Filmkultur

Brottsplats Italien

Om vi bads räkna upp de bästa biljaktsfilmerna genom tiderna skulle vi säkerligen få höra Bullitt (1968), French Connection (1971)…

Om vi bads räkna upp de bästa biljaktsfilmerna genom tiderna skulle vi säkerligen få höra Bullitt (1968), French Connection (1971) och Ronin (1998). För de mer belevade skulle Brottsplats Italien få en egen piedestal att skina på. Med sin 60-tals charm, goa gossar och ljuva rattande är Brottsplats Italien, som även gått under den svenska titeln Den vilda biljakten, i en klass för sig i sin genre och det är svårt att inte vara generös.
Så fort Charlie Croker är ute ur fängelset får han tag på en genialisk plan för århundradets stöt. Med hjälp av den inspärrade stjärnförbrytaren Mr. Bridger ger sig Charlie av med ett gäng skurkar och tre mycket speciella Mini-bilar. Målet är att stjäla 4 miljoner dollar mitt framför näsan på polisen i Turin, Italien. Men med polisen och maffian i hälarna upptäcker Charlie att det var rena barnleken att lägga vantarna på pengarna jämfört med att komma undan med dem…

En av filmhistoriens skönaste scener är den där Michael Caine gör entré i filmen när han som Charlie Croker kliver ur sin cell och med en kulinarisk min ser sig omkring. Ni måste se den för att förstå. En mer finurlig karaktär får man leta efter.
Manusförfattaren Troy Kennedy-Martin skrev en story till Brottsplats Italien som är medvetet tunn och finns till för två syften: bilar och för att vara en propagandafilm för Storbritannien. Att filmen just är centrerad kring den brittiska bilen Mini Coopers var därför uttänkt redan från första början. Filmens brittiskhet märks oerhört tydligt om man jämför med den amerikanska remaken från 2001 som är en typisk Hollywood melodram medan originalet är en skön komedi med glimten i ögat. I vilken film får man som present ett helt rum fullt av tjejer? Inga jobbiga dramatiska relationsproblem eller intrikata kärlekshistorier här inte. En rolig aspekt är att filmen i essens handlar om bilar och bilkörning men att huvudrollsinnehavaren Michael Caine inte kunde köra bil alls vid tiden vid inspelningen.

För att åskådliggöra alla de finurliga bilkonsterna anlitades the best of the best av Europas främsta stuntförare. Resultatet är ett rent nöje av trapprusning, taksightseeing och tunnelåkning. De tre Mini Coopers bilarna, passande nog i den Storbritanniska flaggans kulörer, vitt, rött och blått, blir som egna karaktärer när de kör omkring bland Turins gator.
”Historiens största trafikstockning” som de orsakar i filmen iscensatte filmmakarna själva utan tillstånd från myndigheterna. Invånarna som fastnade där kan inte ha varit glada.
Som Hennes Majestäts trofaste anhängare och mästerförbrytaren mr Bridger ser vi teaterlegenden och pjäsförfattaren Noel Coward medan TV-komikern Benny Hill gör inträde i rollen som en älskare av stora kvinnor i ett av sina få filmframträdanden. Även om han som vanligt är väldigt rolig, blir hans karaktär nästan buskis. Sedan får vi inte glömma att nämna Camp Freddies förfärliga illrosa kostym som bättre än något annat visar när filmen är gjord.

Man får inte glömma den stämningsfulla och medryckande musiken av ingen annan än Quincy Jones. Från den skönsjungande italienska öppningsballaden till den tvättäkta London fanfaren ”Getta Bloomin’ Move On!”, skapar Jones musik som passar som handen i handsken i filmen. Nackdelen med filmen är emellertid den höga omfattningen av bilder på bilar och bilåkning och det blir långkörigt med biljakten som är hela femton minuter lång! Då räknat bara scenerna med mini-cooperna. Måhända en snygg uppvisning av bilakrobatik men det blir aldrig en sådan puls att man dras in i det. Handlingen är även som sagt inte heller den mest komplexa och trovärdigheten är inte direkt alltid den högsta.

Brottsplats Italien är annars stilren och snyggt plåtad av regissören Peter Collinson som kort efteråt dog i cancer. Av misstag råkade jag läsa Michael Caines förklaring på den ”ljusa” idé han får i slutet av filmen, något jag gör mitt bästa jobb med att förtränga. Därför kommer jag inte att yppa något för er, utan överlåter det till ert eget bevåg. För sist så bjuds vi på ett otroligt nervpirrande slut som är modern till alla cliffhangers! Denna actionspäckade lekfulla komedi från 60-talet med en av filmhistoriens galnaste biljakter är en riktig kultklassiker.

You’re only supposed to blow the bloody doors off!

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen