Filmkollektivet ”The Lab of Madness” har gjort en ångestfylld så kallad skräckkomedi till debutfilm med regissören Jeremy Saulnier som förstagångare i långfilmsväg i spetsen. Som många amatörsällskap gjordes det kortfilmer för att hitta investerare men det var tack vare ett starkt manus som Murder Party tillslut blev gjord.
Asociale Christopher som är lika vänlös som respektlös, inte ens katten vill flytta på sig för honom, råkar trampa på en anonym inbjudan till ett ”Murder Party” och beslutar sig för att förgylla sin Halloween-afton. Väl på plats inser han att det var ännu ett ogenomtänkt beslut. Värdarna är nämligen en brokig skara misslyckade konststudenter och kalaset är tänkt som en slutproduktion i form av mördande som konceptuell konst och ingen annan än Christopher är offret.
Med en humor lika becksvart som en punkares kajalpenna bjuder denna amatöristiska direkt till dvd skräckis på lika lite skräck som den gör i överflöd av ångest. Filmen känns nämligen som en efterfest med gothare, full av trasiga människor som varken är roliga eller skrämmande. Att marknadsföringen kallar filmen för en twistad version av John Hughes gamla 80-talsklassiker The Breakfast Club är lätt att förstå, men kanske inte lika lätt att svälja. ”It’s the breakfast club with chainsaws and hard drugs” beskriver regissören själv sin film. En tagline som är alldeles för bra för Murder Party. Vissa av karaktärerna fungerar, vissa inte. Ändå ska det sägas att det är förvånansvärt välspelat och snyggt iscensatt med ett par snygga blinkningar till publiken. Komiktajmingen faljerar stundtals men visst finns där ett riktigt bra underfyndigt manus. Fast om man tror att den kommer att påminna om humorn i Shaun of the Dead eller Re-Animator så är man fel ute. Inte i närheten av lika fyndig, skrattframkallande eller lättsam. Premissen är bland det mest lovande jag snubblat över på senare tid, det är utförandet som blir en mindre besvikelse. Jag har nämligen svårt att skratta åt den obekväma stämning som nästan alltid svävar över filmen eller förfäras åt de ibland plötsliga våldsscenerna som å andra sidan är rysligt bra gjorda. När den väl träffar rätt så är filmen en i viss mån bitande satir av konstvärlden och pretentiösa besserwissers vilket ändå gör att man får kalla den för smålyckad.
Jag nämnde tidigare att filmen är snyggt iscensatt och filmad, det måste tilläggas att det finns undantag. Murder Party lider nämligen av ett farligt fall av Steady Cam-hybris. Svepande kameror är något som generellt faller mig direkt i smaken, jag älskar känslan av att följa kameran på en eskapistisk upptäcktsfärd, men i detta fall så dödar den svepande kameran spänningen snarare än gör den dynamisk. Trots det vill jag inte vara för hård, det är en förvånansvärt snygg och välspelad independent film. Då är det värt att tillägga att det är en av filmens producenter som fick ta hand om ledrollen som Christopher utan att mannen i fråga hade ett hum om agerande (Därav att han är fastspänd med munkavel under större delen av filmen). Manuset är imponerande och filmen lyckas framföra vad den vill säga på ett proffsigt sätt. Vissa partier är för långa för sitt eget bästa, till den grad att man sjunker ned lite extra i soffan, vilket sänkte upplevelsen.
Murder Party är för den som ser humorn i död. Lite väl svart för att falla mig i smaken, men inte tillräckligt för att förkasta den helt. Filmen använder sig inte av de uttröttande Hollywood klichéerna eller vanliga fallgroparna. Det är tillfredsställande när independentfilmer lyckas komma ut på marknaden, speciellt ett lovande team som står bakom denna. Om det inte vore för att den ångestfyllda och ofta dräpande (inte på det bra sättet) humorn så är den en film som lätt skulle kunna få stämpeln ”kult” på sig med ett knäppande med fingrarna. Nu dimper den istället ned som en glad påminnelse om att originell och välgjord film faktiskt kan ta vägen från botten och hitta fram till den allmänna publiken.
