Året var 1961 när westerninnovatören Sam Peckinpah för första gången lät revolverpiporna ryka på biograferna med den idag tämligen bortglömda Deadly Companions (I Sverige släppt under titeln Hämnaren från Gila City). Att det är en film som sällan nämns i samband med Peckinpah beror inte bara på att filmen var hans debut och inte har släppts på DVD i Sverige förrän nu. Om hans namn inte stod som regissör skulle man nämligen aldrig ha någon aning att det var hans film. Hans kännetecknade blodiga revolverstrider i slow-motion som inte endast blev hans signum utan också vitaliserade hela genren hade vid denna tid inte hunnit utvecklats. Istället är det en minimalistisk romantisk western som galopperar in på bild. Deadly Companions kretsar kring fyra människor, de andra få som blinkar förbi rör sig endast i periferin.
Efter att hennes son blivit dödad i ett bankrån, bestämmer sig Kit Tilden för att begrava honom bredvid sin far i den nu ödelagda staden Siringo i Apache territoriet. Yellowleg, den före detta arméofficer som av misstag dödade hennes son, försöker enträget hjälpa henne genom öknen tillsammans med de två bovar han slagit ihop sig med.
Brian Keath, som valdes för att han var det närmaste filmmakarna kom till John Wayne, är sammanbiten som den överraskande hjälten ”Yellowleg” som efter en krigsskada knappt kan hålla i en pistol, ännu mindre sikta med en. Att ta ifrån en cowboy dess förmåga att skjuta är närmast som en kastrering i en westernfilm. En kastrering som gör Deadly Companions till en film för sig. Men ruckandet på westernidealen stannar inte där. Yellowleg är inte den ridderliga hjälten som vi är vana vid och i dess plats hittar vi en flerdimensionell människa som begår samma misstag som alla andra. Istället är det något som enkelt som vem som har ett gott hjärta som vinner oss över. Yellowleg balanserar mellan sina skuldkänslor för Kit (Maureen O’Hara, som även sjunger filmens ledmotiv) och sitt hämndbegär efter Turk (Chill Wills). Denna trapetsakt är vad som håller intresset och spänningen flödande då den romantiska tråden aldrig slår några riktiga gnistor om.
Turks envisa fixering i idén om att skapa en egen republik, som filmen ständigt återkommer till, står ut med sina surrealistiska armétrudelutter på musikspåret och Turks babblande mantra om hur han ska göra indianer till undersåtar. Effekten är framförallt komisk och mest tycks lite bisarr snarare än förstör stämningen.
Hitintills i sin karriär hade Keath förpassats till biroller och sidekicks med Peckinpahs kortlivade tv-serie ”The Westerner” som undantag där han hade haft stjärnrollen. Det var även i tv världen som han kom att göra sig ett namn trots imponerande insatser i Deadly Companions och som pappan i Föräldrafällan (1961) men framförallt som president Theodore Roosevelt i The Wind and the Lion (1975).
Redan på denna tid rådde det bister stämning mellan Peckinpah och producenter som anklagade honom för att inte veta sin plats. Peckinpahs svårigheter att arbeta med kom att bli en röd tråd i dennes karriär. I fallet med Deadly Companions gällde det vissa tvister kring slutet men dessa munhugg bakom kulisserna yttrar sig inte på andra sidan kameran.
Regin är på topp med utmärkt skådespeleri i fören.
Vad som på ytan bäst beskrivs som en romantisk western är om man tittar närmare mer komplex än så med sin oortodoxa omtagning av den idealiserade westernhjälten. Men att ytan just är ofta utan kraftfullhet med en handling som struttar på i gemaklig takt gör inte filmen till en tät sprakande western. För en debut är det emellertid imponerande och det är bara en skam att denna intressanta film hamnat i skymundan för Peckinpahs senare storfilmer. För en westernfantast är Deadly Companions något så udda som en fräsch omtagning av genren, gjord för över fyrtio år sedan.
