Vid det här laget höjer de flesta ögonbrynet när de hör namnet Jackie Chan. Efter den framgångsrika flytten till den amerikanska filmindustrin så har hans namn överexponerats rejält. Som tur är håller han fast vid sina rötter och återvänder till Hong Kong för att göra några filmer vid jämna mellanrum. City Hunter kom till före genombrottet i USA med ”Rumble in the Bronx” (1995), och det är säkert att säga att Jackie Chan ibland försöker för mycket för att visa sin komiska talang, vilket har lett till ett par riktiga bottennapp. ”City Hunter” hamnar på vägen ned, historien är väldigt lättsmällt och tas inte på allvar.
”City Hunter” är baserad på en populär Japansk animé serie. Hongkong-filmen följer ödet hos privatdetektiven Ryu Saeba. Medan han söker efter en bortrymd dotter till en tidningsmagnat, hamnar Ryo av ett sammanträffande på en kryssningsbåt övertagen av hjärtlösa amerikanska terrorister. Tillsammans med sin kvinnliga kollega, samt ett par andra livfulla karaktärer försöker Ryo stoppa deras ondskefulla plan.
”City Hunter” är vid tillfällen en bedrövlig tillställning. Manuset är nästintill obefintligt, medförande att spotlighten därför har riktats ännu mer mot Jackie Chans oftast fenomenala akrobatik och komik. Handlingen glöms tyvärr bort efter en halvtimme i förmån för att se Chan springa omkring och larva sig. När musikackompanjemanget dessutom är riktigt skruvat, liknar filmen närmast en cirkus i sina stunder. Slapstick samsas med Jackie Chans klantigheter vilken resulterar i långdragna ekipage som vi i högsta grad kunde ha varit utan. Att filmen är baserad på en tecknad serie är omöjligt att missa när allt är överdrivet – skådespelandet, ljudeffekter (boing, bom, crash etc.) och komiken (slå någon med en överdimensionerad hammare). Det är ett intressant sätt att föra över en serie till film, men efter ett par minuter blir det mest störande.
Innehållsmässigt bjuds det emellertid även på stundtals utsökt fåniga scener. Inledningen är ett typiskt exempel på att filmen fullständigt inte ser sig själv som något seriöst, utan vågar vara fullkomligt lättsamt larvig. I sina svängar finns det därav några riktiga höjdpunkter som är värda att ses, en av dess innefattar en parodi på tv-spelet Street Fighter 2 som är hysteriskt kul. Men vidare välplacerat är det inte, scenen känns som den endast är instoppad där för att regissören Jing Wong hade rättigheter till att använda spelet. Samma gäller skådespelandet, samtliga spelar över. Som sagt, det är kanske en kul idé att försöka överföra samma gimmick i en otecknad film som i tecknade filmer, men i realitet fungerar det mycket sämre.
Visst kan det fungera med en film som inte tar allt på blodigt allvar. ”City Hunter” å sin sida tar sig vatten över huvudet i detta försök. Handlingen får nu lida för detta, och ger plågsamma scener för betraktaren att ta sig igenom. Skam, då filmen även har sina kvalitéer och stunder då den lyckas med sitt mål. När det kommer till actionscener så får vi ta del av ett par snygga slagsmål/akrobatik, som alltid med Jackie Chan är något annorlunda och humoristiska, fastän de denna gång inte når upp till hans vanliga nivå. Nämnvärt är en scen där Chan får hjälp av självaste Bruce Lee. Men även birollskaraktärerna är inblandade i några bataljer. Chan misslyckas till stor del med att visa sin komiska talang när det kommer till en episod där han försöker släcka sin hunger. Scenen känns mest krystad, som mycket i filmen. Svart på vitt så finns det även scener där den tecknade komiken lyckas.
”City Hunter” blir tillslut en stor spaghettiröra, handlingen glöms bort, karaktärer ploppar upp utan någon tacksam introducering och med sina sega stunder så sänks den till att bli en halvdan rulle som hamnar i mängden filmer som passar sig bra till en sen kväll med gänget. Charmen får lite liv i filmen. Jackie Chan klarar så gott han kan att hålla intresset uppe så länge det går för att hindra skeppet från att sänkas. Men med en sådan ihålig botten finns det inget som lovar att den håller sig flytande ända tills eftertexterna börjar rulla.
För fans av Jackie Chan kan ”City Hunter” vara kul att se, men för oss andra så är det endast de få höjdpunkterna samsat med filmens stundtals komiska fånighet som gör den värd att se, i alla fall en första gång. Nästa gång blir det snabbspolning.
