Eaten Alive… by Cannibals

|

Även om den italienska kannibalfilmen hade sin boom under det sena 1970-talet så var det 1972 som filmen som startade det hela hade premiär. Man from Deep River var ett verk av regissören Umberto Lenzi, ett namn idag synonymt med våldsamma grafiska kannibal och skräckfilmer. När sedan människoätarna blev en modefluga passade Lenzi på att kassera in på succén och släppte två till filmer innan han ändade sin medverkan i genren med semiklassikern Cannibal Ferox (1981). Innan dess så slog den andra delen i kannibaltrilogin upp på biograferna.
Inledningen i Eaten Alive… by Cannibals där tre okända män dödas på olika platser av en mystisk asiatisk man med blåsrör drar dig direkt in i filmen och de första trettio minuter är de bästa när vi formligen kastas fram i handlingen och ner i djungeln bland kannibaler och apsväljande ormar.
Sheilas syster har varit spårlöst försvunnen när hon plötsligt dyker upp i en film, med anknytning till de tre mystiska morden, som dokumenterar fruktansvärda tortyrscener utförda av vildar i Nya Guinea. Tillsammans med äventyraren Mark Butler anordnar Sheila en expedition in i djungeln för att rädda sin syster. Till sin fasa finner de henne halv hjärntvättad hos en galen sektledare, och nu riskerar de att gå samma öde till mötes som henne – att stanna där för evigt eller offras till kannibalerna!

Man får känslan av att Lenzi ämnade göra en film baserad på händelserna i Jonestown, Guyana, knappt två år innan då över 900 människor tog sitt liv under ledning av kultprästen Jim Jones, men bestämde sig för att krydda till det hela med kannibaler. Italienske Kroatienättade genreveteran Ivan Rassimov, som spelar den sadistiske sektledaren, har till och med fått det närklingande namnet Jonas. Kultaspekterna i handlingen är onekligen också det mest intressanta i filmen – en ledare som har diktatorisk makt över sin sekt som flyttat ut mitt i djungeln för att bygga sin egen by där deras udda form av religion kan utövas. Anhängarna hålls i schakt med hjälp av tortyr och en flytande drog de varje dag tvingas dricka. Att parallellerna endast finns där för att exploatera på en händelse som skakat världen kan vara fallet, det gör inte själva ämnet mindre fascinerande. Tyvärr hamnar filmen lite i stiltje efter halva filmen och så mycket nytt händer inte förrän slutet där den lyckas hamna på rätt spår igen med ett par scener som lyfter.

Svenska utviksmodellen Janet Ågren kan direkt inte sägas göra sitt land stolt med sin rollprestation, medan kannibalfilmernas obetitlade stjärna, Robert Kerman, gör återigen en i sammanhanget fullt godkänt bedrift. Även så kan man säga om Rassimov och till viss del Me Me Lai. Lenzi regi är oäven men har sina ljusa stunder, hans användande av inzoomningar på ögon ingjuter faktiskt lite spänning i atmosfären. Till den hjälper även musiken som oftast är bland det mest intressanta i dessa filmer. Roberto Donati och Fiamma Maglione bjuder på en del katschiga melodier till stadsscenerna.

Effekterna håller i god kvalitet men det skandalösa är att majoriteten av gorescenerna kommer nästan uteslutande från andra filmer! Förutom att hämta klipp från sin egen Man from Deep River, tar Lenzi även scener ur Ruggero Deodetos Jungle Holocaust och Sergio Martinos Mountain of the Cannibal God. Vidare snyggt görs det heller inte när chockvärdet som en gång fanns i scenerna hackas sönder med dålig klippning. Framförallt är det emellertid kontinuiteten som får ta sig en break när infödingarnas utseenden ändras från ett klipp till ett annat, tyvärr med samma sorts hiskeliga peruker, eller när vilken tid på dygnet scenen utspelar sig på varierar. Plötsligt kan det nämligen bli mörkt i ett par klipp för att sedan snabbt bli fullt dagsljus igen. Att plagiera må vara en sak men att sno scener rakt av ger bara en dålig eftersmak.

Eaten Alive… by Cannibals är ett återvinningsverk av genrens stjärnor och favoritscener som trots en originell grundidé faller pladask så fort Lenzi obönhörligen klipper in sekvenser från tidigare kannibalfilmer. Bortsett från dessa ögonblick är filmen annars ganska underhållande med Kerman som en av höjdpunkterna. Tyvärr blir den förmodligen mest intressant för en kannibalkonnässör. Precis som alla kannibalfilmer är Eaten Alive… by Cannibals inget för de känsliga för riktiga djurdödsfall men annars bjuds det på både en och annan ”delikat” festmåltid som kommer få fansen, som inte irriteras av scenstjälandet, att skruva på sig med skräckblandad förtjusning

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.