Filmkultur

Dr. Goldfoot and the Girl Bombs

För att vara renhårig redan från början, det här är en recension av den italienska versionen av Dr. Goldfoot  and…

Dr. Goldfoot and the Girl Bombs

För att vara renhårig redan från början, det här är en recension av den italienska versionen av Dr. Goldfoot  and the Girl Bombs av geniet Mario Bava. Som känt är, nåväl, så finansierades spionkomedin delvis av American International Pictures med intentionen att filma en film, fast egentligen två helt olika. På den ena sidan av Atlanten skulle det vara en uppföljare på beach party spinoffen Dr. Goldfoot and the Bikini Machine (1964) medan det på den andra skulle vara ett projekt för de italienska ”komikerna” Franco Franchi och Ciccio Ingrassia och en lös fortsättning på deras Goldginger (aka Due mafiosi contro Goldginger (1965)). Två rätt så radikalt olika klippningar gjordes därför av filmen, jag såg den italienska. På gott och ont.

Det är svårt att veta var man ska börja: att det är Mario Bavas första och enda komedi, att den länge räknades som hans sämsta film men idag fått lite av en kultstatus, att filmens italienska originaltitel översätts till parodiska ”The Spies Who Came In from the Semi-Cold”, att det finns en asiatisk karaktär som kallas Hardjob (den Goldfinger-vitsen var inte direkt lika fantasifull som Austin Powers ”Random Task”), att manuset enligt legenden skrevs om inte mindre än nio gånger, att den italienska versionen hade fler brunetter medan amerikanska hade fler blondiner eller att Vincent Price senare reflekterade över inspelningen med detta citat: ”The most dreadful movie I’ve ever been in. Just about everything that could go wrong, did. At one point, they even lost the soundtrack to the whole movie! They literally lost it!”

Kanske är det ändå bäst att börja med att försöka beskriva handlingen. Dr. Goldfoot (enligt föregångaren så hintades det om att han just hade guldfötter) tillverkar denna gång kvinnor som vid en sexuellt laddad kyss (hänger på trycket förstår ni) exploderar. På detta sätt håller han på att eliminera alla världens generaler med planen attt ta över världen, jag antar att det är vad han vill i alla fall. Det är inte vidare viktigt, för härnäst introduceras vi till två dörrvakter, Franco och Ciccio som går distanskurs för att bli hemliga agenter. De råkar slå ner den riktiga agenten Bill Dexter och ett tu tre missförstånd och sabotage senare är de själva riktiga agenter på jakt efter Dr. Goldfoot.

Jag kommer ofta att tänka på hur Schyfferts Dokumentär: Humor hävdade att nordeuropeisk humor är smartare och mer abstrakt medan italienarna gillar varietégubbar och tingeltangelbrudar. Därav mina citationstecken kring ”komiker” tidigare. En karaktär som Franco skulle nämligen inte alls funka i Sverige på samma sätt. Han har konstant ett gigantiskt varggrin, himlar med ögonen och beter sig på ett sätt som får over-the-top att liknas vid likstelhet. Han är en sexistisk korkad clown medan Ciccio har rollen som mindre korkad men fortfarande inte vidare smart straight guy. Dessa karaktärer (med sina egna namn) spelade de i otaliga filmer ihop.

Varje gång Franco får syn på en tjej beter han sig, både fysiskt som beteendemässigt, som en löpande hund. Den smått unkna italienska kvinnosynen lyser igenom när Franco frågar en av de konstruerade bikinibeklädda kvinnorna:

”Do you know how to cook?”

“Yes, we know how to cook, knit and dance.”

Vilket i det här fallet uppenbarligen innebär drömkvinnan. Dr. Goldfoot and the Bikini Machine var i sig en rätt så sexfixerad komedi men den hade inte lika mycket unket drägglande.

Så vad är egentligen kul med filmen? Varje scen Vincent Price är med i! Det är nästintill omöjligt att inte gilla Price och speciellt inte när han får spela en spjuver till karaktär. Dansscenen med myriader av tjejbomber där Mario Bava får visa hur snyggt han faktiskt kan få sina filmer är värd att lyfta fram  och inte minst slutjakten som tar gokartåkandet i föregångaren till en absurd ny nivå med filmens bästa scen utspelandes på ett tivoli och sedermera i skyn. Roligast måste jag emellertid erkänna är Colonel Doug Benson, som i dubbningen pratar dålig italienska med en så hysteriskt rolig parodisk amerikansk brytning.

Vincent Price hade rätt, Dr. Goldfoot and the Girl Bombs är namnet till trots ingen vidare bra film även om jag skulle vilja se den amerikanska versionen som istället för på den idiotiska duon fokuserar mer på Dr Goldfoot och Bill Dexter med fler scener av dem. Men jäklar vilken kuriosa det är till film som är värd att se just för alla ovanstående anledningar. Jag tror inte på konceptet ”så dålig att den är bra”, snarare ”så konstig att den är bra”, och där hamnar Dr. Goldfoot and the Girl Bombs.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen