Emanuelle and the Last Cannibals

|

Italienska filmmakaren Joe D’Amatos, född Aristide Massaccessi, filmografi består av filmer från många varierande genrer. Förutom att ha gjort några kultförklarade skräckfilmer gjorde han även en stor mängd mjuk och hårdporr och många kombinationer av dessa genrer och många andra, såsom barbar, komedi, action, sci-fi filmer. Känd som en mästare av italiensk exploitationfilm har han kallats för den italienska Ed Wood. Men till skillnad från Wood som var intresserad av att göra konst, om än med fatala resultat, så brydde D’Amato sig mer om att endast tjäna pengar. Mest omryktade är hans skräck och sexfilmer, som innehåller några av de mest sjuka bilder och idéer som placerats på vita duken.
Emanuelle and the Last Cannibals är en i raden av Black Emanuelle filmer som kasserade in på succén av de franska mjukporrfilmerna med Sylva Kristel i rollen som Emmanuelle. D’Amato regisserade flera av dessa pengakossor med Laura Gemser, den Indonesien födda skönheten, som den svarta Emanuelle. Mest nämnvärt är hans Emanuelle in America (1976) som förutom smärtfullt realistiska ”snuff” scener innehåller en kontroversiell scen där en kvinna masturberar en häst. Emanuelle and the Last Cannibals är också en av de mer anmärkningsvärda då den kombinerar element av den italienska kannibalgenren och kastar in lite grovt sleaze och sex i soppan.

Filmen öppnar till tonerna av fumlig 70-tals musik med en helikopter vy över New York. En vanlig första anblick i de italienska kannibalfilmerna. Blodutgjutelsen därefter börjar omedelbart med ett besök på ett mentalsjukhus där journalisten Emanuelle, spelad av Laura Gemser, är undercover i jakt på ett scoop. En flicka som blivit räddad från Amazonas biter nämligen av en del av en sköterskas bröst och äter det som en kannibal. I ett försök att få ut lite info från flickan smyger Emanuelle in på hennes rum och använder sig av en fullkomligt banbrytande förhörsmetod, hon smeker och masturberar den halvnakna flickan! Vidare mycket sagt blev det inte, men avslappnad blev hon.
Snart lär sig Emanuelle om kannibalerna som lever i Amazonas och bestämmer sig också för att resa dit med professor Mark Lester (Gabriele Tinti) och några andra människor för att göra hennes livs nyhetsscoop. Men saker går inte som planerat. De finner sig snart instängda i djungeln medan kannibalistiska mord börjar ta plats och deras grupp förlorar mer och mer män och kvinnor.

Filmen är ärlig i sig själv när den är ren och skär exploitation med mängder av sex och våld. De många sex och masturbationsscener håller sig på en skälvande mjukporrnivå, men ni kan vara lugna. Här blir det inget hårdporr, något som Laura Gemser heller aldrig utförde på film. Men mycket närbilder blir det. Vilket gör det speciellt praktiskt att alla kvinnliga karaktärer tycks sova med sina ”privata delar” nakna. Kanske inte så konstigt med tanke på genren, men det finns en del andra underligheter. Som när en plötslig omotiverad badscen dyker upp med två nakna kvinnor som löddrar om varandra. Om meningen skulle vara att göra en erotisk scen, varför väljer D’Amato att växelklippa till en apa som dyker upp och börjar leka med kvinnorna saker på stranden, bland annat genom att sitta med en cigarett i munnen?

Efter sex är det andra exploitationelementet självklart gore, splattereffekterna, vilket är rätt mastiga, när Joe D’Amato försöker mixa det bästa av två världar. Porrfilmen med den högst populära modeflugan kannibalfilmen. De kannibaliska mordstråken inkluderar allt från pålningar, grafiska maggrävningar och sådana scener som kommer att göra de familjära med genre att skruvas av fascination och motbjudelse. Inte mycket lämnas åt fantasin.
Musiken av Nico Fidenco är faktiskt intressant, speciellt under kannibalattackerna då den består av några väldigt låga och fientliga mumlanden och ljud. Dessa genuint creepy scener tillför till filmens atmosfär, faktumet är att det troligen är det enda filmiska nämnvärda element som kan hittas i detta verk. Om inte annat så håller filmen god fart, vidare långtråkigt blir det aldrig!

Personregin är skrattretande. Snabbt blir det tydligt att D’Amato kommer bäst till sin rätta när ingenting sägs vilket är också då man själv får ut mest av filmen. Agerandet och dubbningen är på så låg nivå att ansiktsuttrycken inte går ihop med vad de säger vilket gör det hela väldigt förvirrande. Att Gemsers döda ögon går i samma klass som Chesty Morgans i Deadly Weapons gör det bara än värre. Hur kan man ha så lite inlevelse i sina ögon?
Roligast i filmen är ändå den fina sensmoraliska slutmonologen, otroligt teatralt framfört, för att avrunda berättelsen med en samhällskommentar.
Fotot av regissören själv är inget speciellt utom under sexakterna då han försöker vara lite ”innovativ” och låter kameran vrida och flyga sig över kropparna. Scenerna i djungeln varierar från starkt dagsljus till mörkt och man hoppas på att det bara är taskig ljussättning och inte att de skiftat mellan att filma på dagen och natten.

Om man kastar en genusmedveten glans över filmen så hittar vi både det ena och andra. Som vanligt verkar även mjukporren ha vissa regler för vad som får visas och inte när kvinnokroppar gärna visas men trots ett flertal heterosexscener så får aldrig ett manligt könsorgan komma i bild. Förutom i den sedvanliga kastreringsscenen självklart. Roligast är det emellertid när expeditionen tillslut träffar på kannibalstammen som visar sig vara ”all male”! De kanske hade en försmak för kvinnor?

Som ofta i kannibalgenren börjar filmen med att deklarera hur berättelsen är baserad på en sann historia. Om det faktiskt är sant har jag inte svaret på men efter att ha sett Emanuelle and the Last Cannibals känns det som högst osannolikt och endast ett PR stunt i stil med Coens Fargo, av en regissör som citerats säga “I’m a businessman, and not an artist”. Något som blir fullt förståeligt genom att se hans filmer som sällan är mer än just plagieringar och inkasseringar. Egentligen blir det fel att jämföra Emanuelle and the Last Cannibals med mer kvalitativa filmer. Om man skulle göra en rättvis bedömning utifrån förväntningarna på genren och D’Amato är det helt andra bullar vi talar om. För en trogen sleaze och exploitation fanatiker är det här nämligen guld. Utifrån en sleazeskala blir betyget därför en sexa, men som film kommer den aldrig ifrån att den är kass, trots att det är denna fullständigt bisarra mix av genrer som i sitt mjukporrosande manus blandar nudism och dekapiteringar.

Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.