The Masks of Death

The Masks of Death (TV)

|

The Masks of Death - Poster

Året är 1913 och en pensionerad Holmes är på besök på Baker Street 221B från sina biodlingar i Sussex när Scotland Yard ber honom hjälpa dem undersöka tre mystiska dödsfall i Whitechapel där alla män dött med en min av ren skräck i ansiktet. Holmes och Watson har knappt hunnit påbörja fallet innan Home Secretary och en tysk diplomat knackar på och vill att de ska undersöka försvinnandet av en tysk adelsman från en lantlig herrgård. Om adelsmannen inte kan hittas riskerar Europa att dras in ett stort krig. Väl på herrgården upptäcker Holmes att en av gästerna är ingen mindre än självaste Irene Adler.

The Masks of Death är en av förvånansvärt få filmer som handlar om Sherlock Holmes på hans ålders höst, efter att han pensionerat sig från detektivyrket och flyttat ut på landet för att odla bin. I litteraturen finns Laurie R. Kings serie av böcker om unga Mary Russell som stöter på Holmes på landsbygden i Sussex. Christopher Lee spelade en till åldern kommen Holmes i två tv-filmer i början av 90-talet, och såg visade självklart ryssarna upp denna del av hans liv i deras utomordentliga serie av tv-filmer om detektiven. Det här är en period i hans liv jag faktiskt skulle vilja se mer av så jag var glad när jag upptäckte denna tv-film.

Vad som är anmärkningsvärt med The Masks of Death är emellertid inte filmen i sig, utan att det var Peter Cushings sista framträdande i rollen. Det var 25 år efter att han först tagit på sig deerstalkern i The Hound of the Baskervilles och 16 år sedan han senast spelade Holmes i BBC:s tv-serie. Cushing var 71 år vid filmningen men ser mycket äldre ut. Att en påtänkt uppföljare skrotades på grund av hans dåliga hälsa är därför inte alls förvånande. Tyvärr syns detta allt för väl i filmen. Hans så härliga Holmes från Hammer Films och BBC-serien är som bortblåst. Denna Holmes är skröplig, gör konstanta misstag och känns inte så mycket som privatdetektiven vi älskar. Värst är att han faktiskt oftast är rätt tråkig. Cushing agerar dock med värdigheten i behåll filmen ut och han får en del chanser att visa att det finns krut kvar i sig – favoriten är när han klär ut sig för att undvika några förföljare.

John Mills är bättre som en mer intelligent Watson, men manuset ger inte heller honom mycket att minnas honom för. Bäst är det ömsinta porträtt av deras vänskap, som när Holmes ber Watson att följa med honom i fallet och förtroligt säger: ”You’re my only friend, Watson.” Det är en överraskande fin scen i en film som schabblar bort oerhört mycket potential. Anne Baxter dyker upp som Irene Adler men manuset kastar bort vad som kunde varit ett sprakande möte mellan Holmes och ”The Woman”. Det är tydligt att filmmakarna inte visste vad de skulle göra av henne vilket gör hennes beteende i filmen bara förvirrande.

Manusförfattaren Anthony Hinds hade tidigare skrivit ett flertal av Hammer Studios mest klassiska monsterfilmer och hade även producerat den tidigare nämnda The Hound of the Baskervilles för dem. Nu tycks hans skrivförmåga ha varit lika skröplig som Holmes. Manuset är en röra. Ibland känns det mer Agatha Christie (läs: i en scen sitter de vid ett middagsbord och Holmes säger att det finns en mördare bland dem). Släng in på det lite spioneri, första världskriget-politik och en explosion.

I en Sherlock Holmes-film så är det egentligen bara en enda synd man inte får utföra – att göra detektiven tråkig. Speciellt inte när manuset är ett dåligt hopsytt lapptäcke. Det är nära att bli både spännande och intresseväckande i slutet, men upplösningen klipps sönder i en enda antiklimax. The Masks of Death är fullt godkänd, framförallt tack vare bra skådisar och den lilla energi Cushing har kvar, men det var lika bra att det inte kom någon uppföljare av samma gäng.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *