En amerikansk varulv i London

|

Två amerikanska backpackers, David Kessler (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne), har givit sig ut på en tre månader lång resa runt Europa. Medan de fotvandrar på den ödsliga engelska landsbygden, stöter de på några av traktens folk som ger dem några varnande ord på vägen: ”Akta er för månen.” Killarna ger sig av ut i mörkret och hör ett blodisande ylande från andra sidan hedarna, de är omedvetna om att de skuggas av en mytologisk best med smak på blod.

Landis fick idén till sin historia när han befann sig i före detta Jugoslavien och filmade Kellys hjältar (1970) där han jobbade som produktionsassistent. Manuset var alltså klart redan 1969, men som relativt okänd regissör med Schlock (1973) som första film på sin meritlista, höll finansiärerna sig borta. Det blev istället ett decennium senare då Landis haft succéer med Kentucky Fried Movie (1977) och Delta gänget (1978) som varulven blev aktuell igen.

När John Landis började skriva sin skräckhistoria, ville han att den skulle utspelas i en miljö som både var obekant nog för att pojkarna skulle känna sig som främlingar och på samma gång ett land där man pratade engelska. 1981 började kamerorna till John Landis produktionsbolag, Lycanthrope Films, att rulla i Storbritannien.

En amerikansk varulv i London är en uppdaterad skräckhistoria med klassiska snitt. Landis tillhörde den grupp som föredrog att visa skräckobjektet så lite som möjligt i en rysare för att hålla kvar spänningen. En inställning som skulle ha kunnat rädda många filmer. Men fungerar stilgreppet så väl här? Jag har väldigt svårt att se denna film som skräck, tvärtom innehåller den övervägande fler komiska element. Landis har uttryckligt sagt att detta inte är en komedi. Jag går dock delvis emot honom och benämner detta som en skräckkomedi. Publiken blir allt kräsnare för varje år, och vi kräver mer för att skrämmas. Filmen är inte läskig, men den är spännande än idag. Sen får man säga vad man vill huruvida filmen är en komedi eller inte. Riktigt roliga scener har den i alla fall – fyllda med svart humor.
Landis var som sagt ute efter att göra en nyversion av skräckklassikern Varulven (1941). Målet var att visa en man som bär på en sjukdom, vars dödlighet inte slår mot honom själv, utan mot andra. Samtidigt försöker mannen gripa det overkliga i sin situation och hindra sig själv från att bli galen. Ett tillstånd som är en av hans största rädslor. Detta får honom, som den “femtitalistjude” han är, att drömma mardrömmar om nazister som fördärvar hans trygga hem.

Offret för den blodisande ”personlighetsklyvningen” spelas av David Naughton. Landis föll för honom pga. en Dr. Pepper reklam som han medverkade i. Både David och hans motspelare Griffin Dunne (Jack) började sitt arbete med En amerikansk varulv i London redan nio månader innan själva filmningen påbörjades. Alla masker och all smink behövdes göras klart i förväg. I de flestas ögon är deras ansikten okända, men det betyder absolut inte att de gör dåligt ifrån sig. Nämnvärt är annars att det finns många engelska skådespelare med, vilket självklart ger djupare realism till handlingen.

Höjdpunkten är självklart den berömda förvandlingen, som tog en vecka att filma men på film knappt tar längre än en minut. Det är fortfarande imponerande att se hur välgjord den är. Landis ville filma scenen i starkt ljus och då tvingade effektmakaren Rick Baker att vara så noga som möjligt. Baker fick sen sin belöning, han vann nämligen den första Oscar som delades ut i kategorin Bäst smink.
Förvandlingen kan ses som en lustig metafor för puberteten, men det förstör nog lite av filmens stämning.

Något jag beundrar hos Landis är hans kärlek för film. Han drar sig inte för att ha kul på vita duken och följa sina egna vägar. Se på Blues Brothers (1980), en orgie i att överdriva.
Valet av musik i En amerikansk varulv i London är ett tecken på hans svarta humor, då alla låtar som spelas har ”Moon” i titeln. Vi får som exempel en helt annan syn på Creedence Clearwater Revivals gamla hit Bad Moon Rising.

Frågan som vilade på mina läppar när jag satte mig ned med denna film gällde om den innehöll mer än bara dess berömda effekter. Huruvida kultstämpeln som vilade över dess titel kunde stå upp för sig. Som ni troligen har förstått blev jag nöjd med svaret. Landis ansträngde sig mycket för att skapa så kuslig stämning som möjligt. Miljöerna träffar därför mitt i prick med sina engelska dimmiga ängar och sitt bistra väder. Därav har vi en stämningsfull, humoristisk och spänningsfylld historia, skapat genom en lyckad mix av klassisk skräck och komedi. Den gjordes med en kärlek för film och ett sinne för svart humor. Ett råd på vägen dock – undvik den mycket sämre uppföljaren i Paris, som kom sent på 90-talet.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.