Efter flera år borta från filmernas rampljus gör Dana Carvey här efterlängtad comeback – tyvärr till besvikelse. Dana Carvey är en av alla de begåvade komiker som har sitt ursprung i det långlivade sketch programmet Saturday Night Live. Carvey och SNL kollegan Mike Myers gjorde succé tillsammans i de båda Waynes World -filmerna. Efter det har Myers karriär säkrats flera gånger om med Austin Powers -filmerna, medan Carvey efter den underbart underhållande Black Out (1994) försvann från den breda massans ögon. Under flera år brottades han med hjärtproblem och fick genomgå flera operationer, bland annat för en miss vid första operationen. Nu är han emellertid på fötter igen för att underhålla.
Pistachio Disguisey, en italiensk servitör på sin far Fabbrizios restaurang, kan inte förstå varför han imiterar sina gäster och vill förändra sitt utseende. Vad han inte vet är att detta är en del av Disguiseyfamiljens hemliga arv. Familjen kommer från en lång linje av maskeringsmästare som kan maskera sig själv till nästan vilka eller vad som helst genom att tämja kraften av Energico. En sådan talang gör Fabbrizio till kidnappningsoffer för hans förra ärkefiende Devlin Bowman. Nu måste Pistactio ta tillvara på sina ärvda krafter för att rädda sina föräldrar.
I marknadsföringen inför filmen förklarade Dana Carvey att han gjorde filmen för att hans barn skulle ha nåt att se. Med det till grund kan mycket förklaras och skyllas på. Handlingen är väldigt snäll, humorn tar aldrig ut några svängar utan är ständigt barnslig och osofistikerad. Inte mycket ges till de lite äldre generationerna, en Tony Montana-imitation är en av tillfällena (kan tyckas vara ett litet udda skämt i en barnfilm), men i huvudlag så känns både historien och skämten frustrerande barnsliga och låga. När humorn är pinsam istället för rolig, då har det gått fel nånstans och besvikelsen kommer ridande in. För vad denna historia kunde ha blivit är en komikkaraktärsfilm i klass med Austin Powers och Zoolander. Nu är det mest larv, blandat med Carveys ibland ”over-the-top” komik som knappast roar många.
Förutom Dana Carvey innehåller filmen många kända namn; James Brolin i form av Disguiseys far Fabbrizio, gör en av de bättre prestationerna tillsammans med Harold Gould spelandes farfadern i familjen. Roligast iakttagelse är emellertid skurken, spelad av Brent Spiner som vi känner igen som mannen bakom ”Data” från tv-serien Star Trek – The Next Generation samt ett flertal Star Trek -filmer. I den passande rollen som Jennifer ses Spin City -stjärnan Jennifer Esposito. Ingen av rollerna får chans att ens försöka göra ett bra agerande.
Maskernas Mästare tillhör den kategori av filmer där alla de roligaste scenerna placerats i trailern, medan resten tycks sedan vid den fulla titten vara en blandning av ologiska knutar och skämt som lägger krokben på sig själva. Ambitionen finns där, premissen finns där, men den slutgiltiga produkten är tyvärr inte så mycket att hurra för. Dana Carvey visar här sitt fulla esse när han klär ut sig till de mest udda karaktärer – vissa extremt roliga, med betoning på vissa. Credit kan ges till den snygga scenografin, sminket samt alla de underhållande cameo-framträdanden som görs av diverse celebriteter.
Maskernas Mästare innehåller gigantiska hål i handlingen, där enkla förklaringar som lätt kunnats slängas in utelämnats. Filmen är till för att Carvey ska kunna använda sin talang för imitation – på gott och ont – vilket resulterar i en röra av fåniga barnsliga scener utan bra förklaring eller berättande. Ett par skratt här och där, en bra idé som inte kom ut speciellt bra. En del humoristiska element finns självklart att hitta, men den är knappt värd pengarna att hyras. Förhoppningsvis kommer Dana Carvey snart tillbaka med en ny film, denna gång bättre.
