Filmkultur

I Magliari

Hannover, Tyskland. Mario Berucci, en italienare som tappat hopp om att hitta ett hederligt jobb i utlandet och börjat fundera…

Hannover, Tyskland. Mario Berucci, en italienare som tappat hopp om att hitta ett hederligt jobb i utlandet och börjat fundera på att återvända till fattigdomen i hemlandet, stöter ihop med svindlaren Toto som drar in honom i en lockande värld som kanske inte helt motsvarar hans egna värderingar.

Francesco Rosi är en regissör, med bakgrund i juridikstudier, som under hela sin karriär visat ett politiskt intresse som avspeglat sig i hans filmer. I I Magliari skildrar han italienare som sökt sig utomlands för att skapa sig ett nytt liv á la the American Dream och vilka vägar de valt för att de nå den. Handlingen i sig är inget speciellt, vi har sett det förut. Filmens styrka kan summeras i ett enda ord, eller snarare ett namn, Totonno alias Toto. Alberto Sordis charmiga neapolitanare stjäl hela filmen. I två hysteriskt roliga scener visar han på en komisk tajming och en show som gör filmen värd att se allena. För en sekund är man nära att dra till med en tanke på överspel men istället känns agerandet helt naturligt för rollen. Framför oss spelas hela registrerat av en stereotypisk italienare upp, detta utan att någonsin gå över gränsen.

I en scen som Peter Bogdanovichs Paper Moon kunde ha kopierat rakt av visar ”Toto” för Mario hur man svindlar av änkan till en nyligen avliden professor. Titta noga på Totos reaktion när änkans bekantskap berättar för honom att professorn är död. Det är guld värt. Det är denna inledande första halvtimme som gör filmen anmärkningsvärd.
I Magliari visar en regissör i början av sin karriär. Rosi regidebuterade när han fick ta över inspelningen av Red Shirts sju år tidigare, men det var efter denna svindlarhistoria som han kom att göra de filmer han blev mest kända för. De där politiken kom att ta en större plats, men redan här kan vi se hur en stark visuell kompetens är i dagande.

I Magliari får dras med två stora fallbacks. En tråkig huvudkaraktär och att filmen tappar tråden halvvägs. Istället för att gräva vidare i deras nya vänskap så blir det istället två sidohistorier som ger långt ifrån samma engagemang som den lovande inledningen bjöd på. Allt som händer därefter blir närmast störningsmoment som inte tillför filmen något nämnvärt. I slutscenerna återgår den emellertid till form och tar igen sig med en träffande avslutande dialog.
Att Renato Salvatori kommer av sig som träig och ointressant som Mario är nästan en värre nådestöt. Det är svårt att känna sig engagerad i hans karaktär som ofta känns lite trög snarare än att bidra med komiska poänger. Tråkig kort och gott.
Brittiska Belinda Lee är filmens förförerska och kommer med flera härliga repliker om pengars betydelse som cementerar hennes karaktär på ett skönt träffsäkert sätt. Lee dog tragiskt i en bilolycka två år efter filmens premiär, endast 26 år gammal.

Francesco Rosi bjuder på en högst kompetent dramakomedi som måhända inte är en bortglömd juvel, snarare en charmig relik, men som har höjdpunkter som lyser upp filmen bortom dess mindre originella handling. Ibland överraskar den oss med sin humor, i alla av fallen är det Toto som är i farten, speciellt när denne träffar på en piskförsedd svenska, medan den i andra fall bjuder på scener som mest känns som transportsträckor. Tråden om de rivaliserande brottssyndikaten i Hamburg blir exempelvis mer en fotnot eftersom filmen då förgäter det mest intressanta – Toto och Marios relation. Detta glöms lätt bort tack vare ögonblick som fastnar och ger dig en brinnande lust att addera filmen till din samling. Om inte annat är det en värdig introduktion till en av de mer intresseväckande regissörerna i italiensk filmhistoria.

Betyg 6

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen