Eragon

|

Efter Dragonheart trodde många att drakfilmer gjort sitt på biograferna. Lågan hade släckts och förutom flopparna Dungeons and Dragons och Drakarnas rike har det också förblivit så. Därför är det med en skeptisk min man tar emot nya fantasyäventyret ”Eragon”, baserad på en bok av Christopher Paolini med samma namn, där den unge bondpojken Eragon får tag på en sten, som visar sig vara ett drakägg, och plötsligt är kungen ute efter hans huvud.
I reklamkampanjen har Eragon framhävts som en efterträdare till Sagan om ringen-filmerna med fler böcker i fantasyserien i planer på att filmatiseras. Efter att ha sett filmen så blir den idén fullständigt skrattretande. Trots en stjärnfylld ensemble blir äventyret inte så vidare sprakande, mycket ”tack vare” debutanten Edward Speelers, i rollen som Eragon, som nästan stjälper filmen med sin brist på skådespelartalang. Jeremy Irons gör den otacksamma rollen som mentorn Brom vilket man har all världens sympati för då Eragon nästan uteslutande är en impulsiv irriterande slyngel. Roligast är istället Robert Carlyle som stripig rödhårig magiker med Black Metal-komplex, men vidare bra blir det aldrig. Speciellt när de försöker agera ut den översimplifierade dialogen som nästan uteslutande består av repliker i ”You did it.” ”No, we did it”-stilen. Att filmen frenetiskt trycker på drama-knappen gör det också svårt att ryckas med i utvecklingarna, vilket inte blir bättre av att stråkarna obevekligen konstant gör sig påminda. Den försöker ständigt vara sentimental med ett dåligt tunt manus med dialogscener som tycks sluta för tidigt eller bara blir en uppvisning i förutsägbara repliker. Regidebutanten Stefen Fangmeier har sin bakgrund i effektbranschen, vilket blir tydligt på den upphackade klippningen och slapphänta regin. Resultatet är en film med klumpiga övergångar och ett hoppande tempoflöde som hindrar all försök till inlevelse.

Förvisso satte Peter Jackson ribban högt vad det gällde bra fantasy, men man förväntar sig ändå mer än en buttericks-film med besvärjelser som låter som dåligt uttalad svenska och blåa drakar som effektmässigt inte skiljer mycket från den Sean Connery dubbade eldsprutare i Rob Cohens Dragonheart för 10 år sedan. Nej, fantasy är mer än vackra vyer och pampig musik. För vackert och påkostat är Eragons främsta och enda tillgångar. Filmen är långt ifrån en katastrof, den är bara inkompetent utförd. Man får känslan av att de varit allt för medvetna om att det gör en fantasyfilm och därför måste göra modemedvetna kostymer, besvärjelser, magiker och onda kungar utan att tänka på att man faktiskt också vill hänga med i någon form av handling. Allt detta sörjer jag. Det görs för lite fantasyfilm med bra budget, Eragon är ju faktiskt snygg med goda produktionsvärden. Att ge regin till en effektmakare kan ju tyckas som en bra idé på pappret, men resultatet blir inget annat än en besvikelse. Magin och äventyret som man så enträget eftersöker lyckas, förutom ett par glatt välkomna undantag, aldrig ta sig från duken till biobesökaren. Gillar man drakar så kan det vara roligt att se Rachel Weisz blåa flygfä, men förvänta er inget äventyr av Eragon.

Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.