Se upp för dårarna

|

Elin och Yasmin är två tjejer i 20-årsåldern. De har helt olika bakgrund, en är dotter till en självupptagen kriminalprofessor, medan den andra har en pappa som är en turkisk hjärtkirurg som får nöja sig med att köra tunnelbana i Stockholm. De träffas när de söker till Polishögskolan. Tuffa intagningsprov, röriga kärleksrelationer och känsliga familjeförhållanden sätter deras vänskap på prov i väntan på intagningsresultatet…
Se upp för dårarna är en imponerande regidebut av Helena Bergström, med manus av Denize Karabuda. En viss spretighet i berättandet förlåtes då de olika relationerna är intressanta och fint spelade. Genom att belysa de mönster, inte bara invandrare, utan familjer kan hamna i blir de annars endimensionella karaktärerna laddade med känsla och smärtsam identifikation. Utvecklingarna känns inte allt för orealistiska utan håller en skön filmisk balans med situationer man kan känna igen och därigenom finna acceptabelt trovärdiga. Överseendet går tyvärr inte hela vägen. Elins familj, med cyniske fadern Dan Ekborg i spetsen, ges väldigt lite utrymme jämfört med Yasmines. Således tycks de platta porträtten av en dominant sarkastisk far; en godhjärtad men knappt synlig mamma till den faderdyrkande sonen ytterst onyanserade och trivialiserade vid närmare betraktning. Inte ett allt för allvarligt brott då det är tydligt att det är Yasmine och dennes familj som främst är i fokus, men det är en törn som borde ha ansats.

Skådespelarvis finns inga direkta klagomål, om nu inte en halvt missnöjd min skulle riktas mot Yasmines lillasyster. Yasmins pappa spelas ruskigt bra av den turkiske skådespelaren och programledaren Korhan Abay, som inte kunde ett ord svenska när han rollbesattes, med sann inlevelse. Man behöver inga ord för att förstå hur han känner. De två tjejerna, spelade av långfilmsdebutanterna Rakel Wärmländer och Nina Zanjani, känns aldrig som vandrande karikatyrer så beröm kan inte annat än ges till Bergströms personregi.
Filmen seglar snyggt förbi allt för vanliga hinder där historien fastnar i kärlekstrianglar, pojkvänner eller melodramatiska misstag. Visst finns dessa ingredienser även med här men Bergström är smart nog att fokusera på de två tjejerna och deras familjer vilket gör att den, trots en viss klyschighet, känns uppfriskande.
Och det vore ju för väl om nu Bergström tyvärr inte visste när man ska sluta. Istället blir upplösningen en pannkaka av dåligt omdöme. En så ofantligt osannolik deux ex machina sätts in som allt för synd tar musten ur filmen. Den tar igen sig med sina sista två slowmotion bilder men skadan är redan skedd. Klavertrampet är emellertid inte så stort att den stjälper filmen, inte alls. Se upp för dårarna är en härlig film som måhända tar i så det knakar för att vara ”feel-good”, men som ändå klarar sig helskinnad ut på andra änden som årets första överraskning. Jag gillade filmen och hoppas att Helena Bergström fortsätter sin nya roll bakom kameran istället för att medverka i maken Nutleys tröttsamma svenskskildringar. Jag säger se upp för dårarna!

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.