Namnet till trots så står sig Mick Garris ”Masters of Horror”-antologi inte riktigt upp till sitt namn. Och William Malone är en av de regissörer i skaran som har den minst imponerande meritlistan bakom sig. Båda hans tidigare filmer House on Haunted Hill (1999) och FeardotCom (2002) rör sig kring medelmåttiga för att inte säga underkända. Att han ens ska nämnas i samma andetag känns därför lite löjeväckande, men sanningen är att han gjort en fullt godkänt episod som är bättre än vissa av de mer kända namnens bidrag.
En utstött högstadietjej finner sig plötsligt kidnappad och inlåst i en källare i ett avlägset hus tillsammans med en självmordsbenägen ung kille och en ondskefull demon har hennes problem bara börjat.
En av de bästa sidorna hos “Masters of Horror”-projektet är att den hållit sig från att följa ett gemensamt tema. Vi har fått allt från skräckkomedi, satir, spöken, besatta hus till japanska helvetesresor. I Fair-Haired Child får vi en släng av övernaturlighet. Malone gör ett bra jobb med att knyta ihop detta sextio minuters avsnitt, men det är inte i regin som dess starkaste sida ligger utan i dess detaljrikedom – från den eleganta dekoren hos det ståtliga huset, till de beniga vindharmonikorna i trädgården. För att inte säga ett av antologins snyggaste foton, som tillskillnad från många av andra av avsnitten inte automatiskt ger intrycket av att det är gjort för tv.
Det finns därav en hel del kompetens, dvs. när den inte trampar vatten och stundtals nästan blir varning för magplask med ett upplösning som lämnar mycket att önska. Å andra sidan så har de lyckats skapa en av seriens läskigaste karaktärer, varelsen i episoden är rätt och slätt creepy. Där de inte bara lyckats med smink utan även fotot när de gett varelsen en hackig gångart som lite för tankarna till Ringu (1998).
Som flera av episoderna huserar en b-kändis i ensemblen, denna gång är det Lori Petty. Kanske mest känd för att ha spelat titelrollen i serietidningsfilmen Tank Girl (1995).
Alla spelar bra med stort undantag för William Samples som har noll inlevelse. Sedan måste det nämnas Jesse Haddock. När han flinar liknar han nästan en ung Ben Affleck, på ett mindre smickrande sätt. Den 18-årige nybörjaren är bra i första delen men när det förväntas av honom att ändra personligheten i sin karaktär så går det inte alls lika bra.
Vacklande regi till trots så bjuder The Fair-Haired Child på riktigt snygg scenografi och en del rysande scener. Dessutom får vi se en riktigt snygg krock som det faktiskt inte går att inte småfnissa åt. Förhoppningsvis mognar William Malone som regissör och släpper ett helgjutet verk. Då kan det nämligen bli ruskigt bra.
