En nyligen dumpad kvinna (Sean Young) och en arbetslös skådespelare (Richard Lewis) reser till Monte Carlo för att överlämna en borttappad tax till dess ägare och hämta hittelönen på $5000. Men när de kommer fram väntar något helt annat än en belöning.
Mycket underhållande deckarkomedi som både lever på och driver med deckarklyschorna. Vilket ger en intressant stämning genom filmen. Det är en oförtjänt närmast bortglömd komedi, vilket är lite överraskande med tanke på skådespelarensemblen. I och för sig är de inte några höjdare i branschen men mer uppmärksamhet är ett måste.
Originaltiteln Once upon a crime.. känner vi igen som en ordlek med den klassiska sagoinledningen “Once upon a time..”, och titeln ger även en passande beskrivning på filmens ton som i samspel med miljön skapar känslan att inte vara typiskt 90-tal. Vilket även kan ha att göra med att filmen är en nyversion av Mario Camerinis film Crimen (1960), producerad av legenden Dino DeLaurentiis och skriven av bland annat Rodolfo Sonego. DeLaurentiis valde nu att göra en amerikansk version av sin gamla produktion.
Regissörsdebutanten Eugene Levy hamnade bakom kameran, ett namn som inte ringer några större klockor i Sverige. Han har inte besökt regissörsstolen mer än ett fåtal tillfällen sedan dess, och hans skådespelarprestationer är inte heller något att skryta om. Många känner endast igen honom som far till en viss pajälskare i de snart trefaldiga American Pie filmerna, men han slog igenom stort i komediprogrammet Second City TV i slutet av 70-talet. Levy gör en kort cameo-roll i sin egen film i form av en casino kassör.
Resten av skådespelarensemblen består av Richard Lewis, en komiker som syntes i ett fåtal filmer i början på 90-talet, tydligast som Prins John i Mel Brooks Robin Hood parodi. James Belushi är väldigt rolig, och är den karaktär som jag finner mest underhållande. Men där finns också George Hamiltons självironiska playboycharmör Alfonso De La Peña som träffar mitt i prick.
Andra namn värda att nämna är John Candy (1950-1994) och Cybill Shepherd.
Det är varken en film som tar i, eller försöker tillräckligt. Kors i taket så har filmen närapå klarat av att skapa en symbios mellan humorn och stämningen. Vilket självklart inte resulterar i ett mästerverk, men en välgjord film där inte skådespelarna utan manuset är den verkliga stjärnan. Hur mycket som finns kvar från den italienska filmen har jag inte den blekaste aning om, men det är lätt att märka att amerikaner har varit på med sina vässade pennor. För ovanlighetens skull är karaktärerna välskrivna och vi lär snabbt känna dem.
Ett sorts budskap som filmen framför kan sammanfattas med denna frågeställning: Hur skyldiga gör sig inte människor för att inte verka skyldiga? Från denna grund byggs det komiska. Det är brottet som är ledstjärnan i filmen men det är karaktärerna som valts att lysa starkast. Och det är kul att lära känna dem och se hur de var för sig hanterar situationen utefter filmens gång. Historien följer som sagt ett mönster – en trivsam mordgåta visad med humor och charm. Men jag känner att de borde ha ansträngt sig mer att tvista till gåtan när de ändå är inne på genren. Det kunde ha blivit en film i klass med Släpp deckarna loss det är mord! (1976) och Clue – Mordet är fritt (1985). Istället hamnar historien lite i skymundan, och resultatet blir att filmen inte tas på tillräckligt stort allvar. Det är dock en trivsam film med en del kvicka repliker och en samling underhållande karaktärer.
(Innan det är dags att hoppa på den svenska titeln ”Trubbelmakarna” så ska man först veta att den titeln faktiskt var i åtanke innan det slutligen landade på ”Once upon a crime…”)
