För trettio år sedan, i ett land någorlunda långt bort, skapades en film som iklädd en välförtjänt dress av kultstämpel med åren fått smeknamnet ”Turkish Star Wars”. Inte för att det är någon remake av George Lucas älskade rymdopera (inte vad jag fattat i alla fall av den oförståeliga prolognarrationen) utan för att den snott scener från filmen rakt av. Egentligen heter filmen Dünyayi Kurtaran Adam, eller The Man Who Saved the World som är den anglofierade översättningen, och är av just turkisk härkomst anno 1982.
I en mashup av scener från Star Wars, stock footage från amerikanska och sovjetiska newsreels och inklippta Ed Wood-esque close ups på våra hjältar så introduceras vi via filmhistoriens mest röriga prolog till Murat (Arkin) och Ali (Akkaya) vars rymdskepp krasar på en ökenplanet efter en strid. På planeten möter de snart på fullvuxna män utklädda i skelettdräkter ridandes till häst, de tvingas fighta i gladiatorspel, utveckla en kärleksrelation (som i och för sig mest består av långa ögonkast) med en stum kvinna och slutligen utmanas av en 1000 år gammal trollkarl från jorden som försökt övervinna sin gamla hemplanet men alltid slagits tillbaka av en sköld av metafysiska människohjärnceller. Låter det här helt galet så kan jag bara säga, ack du arma själ, för det är inte ens toppen på isberget. Det är en snöflinga.
Regisserad av Çetin İnanç och skriven av Cüneyt Arkın som dessutom spelar huvudroll. Arkin kan vara en av Turkiets mest kända actionskådisar med en karriär som sträcker sig över ett mansliv. Ofta kallas han för Turkiets Chuck Norris och domen har inte fallit ännu om det är en förolämpning mot Arkin eller mot Norris. Hans filmer var oftast fyllda av dåliga koreograferade kampsportsscener, nästan alltid involverande en extrem användning av trampolinhopp.
Turkish Star Wars är essensen av ”Så dålig att den är bra”-stämpeln. Förutom att leka copy paste med Stjärnornas krig så består hela soundtrack av musik från andra filmer. Vi får njuta av allt från Moonraker, Apornas planet till Indiana Jones. Dialogen är minimal och förvirrande, klippningen utförd av någon som tittade åt fel håll och trollkarlens hejdukar ser ut som en korsning av Sesame Street och Chewbacca. Släng dessutom in lite mumier och robotar med skjutvapen bara för sakens skull så har vi mungapande upplevelse i misstro och fascination.
Självklart blev filmen en kultfilm och efter åratal av tjat så gick fansens dröm I uppfyllelse. År 2006 hade The Son of the Man Who Saved the World (Dünyay Kurtaran Adam ‘in Oğlu) eller kort och gott Turks in Space premiär och fansen insåg att vissa drömmar helt enkelt inte ska uppfyllas och vissa uppföljare helt enkelt inte ska göras. Istället för en charmerande skrupellös lågbudgetfilm fick de nu bara en dålig film med dåliga effekter.
Man skulle gärna vilja kalla Turkish Star Wars för en av världens sämsta filmer om det inte vore så att så mycket av filmen inte är deras. För skit är den, men fantastiskt underhållande skit.
