Tv-serien “Batman” hade året innan slagit igenom med dunder och brak, plötsligt var den humoristiska matinén på tapeten. Serier som The Man from U.N.C.L.E. påtvingades en mer farsartad framtoning medan serietidningshjältarna fick se komiska versioner av sig själva på vita duken. I denna vågbris skapade den italienske manusförfattaren Ernesto Gastaldi sin alldeles egen superhjälte med tydliga, för inte säga hysteriska, inspirationer från Batman och dennes alter ego Bruce Wayne. Fast nu med en ännu större skiva av humor och samhällsrang. Så kom det sig att en ny hjälte äntrade scenen år 1967 när Flashman brakade loss på de europeiska biograferna. Tyvärr blev framgångarna inte långvariga och den röda capen försvann i glömska. Tills idag.
Lord Alexei Burman, alias Flashman, är på jakt efter en kvinnlig falskmyntarliga ledd av den vackra men fatala Alika samtidigt som gangstern Kid rånar Londons banker med hjälp av ett osynlighetsserum.
När man ser Flashman är det oundvikligt att inte dra paralleller till gentlemannatjuven som stal biobesökarnas uppmärksamhet året efter. Nämligen Mario Bavas kultförklarade filmatisering av serietidningen ”Diabolik” med John Philip Law. Med likartade teman, ursprungsland, musik och glada inställning så står sig filmerna som kompanjoner i en genreboom som ockuperade den europeiska marknaden under ett antal år. Snarare än konkurrenter så kompletterar de varandra så att man inte känner ett tvång att göra en elak orättvis jämförelse mellan de två. Diabolik ger ingen nåd uppvisade måhända en större visuell uppfinningsrikedom genom Bavas ökända tekniska talanger men Flashman väger upp med en äventyrlig lättsamhet och aldrig sinande spänning som gör att den står på sina egna två ben. Tempot är rappt och intresset aldrig sinande. I en tid av oräkneliga ripoffs och genrefilmer är det icke något att negligera.
På den negativa sidan är istället att filmen misslyckas till viss del med att lyfta fram det som gör Flashman speciell. Förutom snygga bilar, skottsäkra västar och en stilig bodysuit så är det inte fler konster han visar upp än att han är en kunnig stuntman. Okej, han klarar att göra omänskligt höga hopp till balkonger samt överleva livsfarliga fall från helikoptrar, men jag är kräsen. Varför han just heter Flashman får jag inte heller något riktigt bra grepp på. Inget något av det här spelar så stor roll för underhållningsvärdet men det är lite fy skam att inte utmärka sin hjälte när de har en sådan underhållande film i övrigt.
Hur en sådan här pärla lyckats hålla sig gömd är för mig oförståeligt. Fräckt jazzigt ledtema ”FLASH! MAN!”, exotiska miljöer när brottsduon styr kosan till Beirut för att sno pengar av Maharajah Med Ben Kan, hemliga högkvarter i gamla monument, båtjakter, explosioner. Flashman vill inte vara sämre än sina gelikar och är definitivt inte lågbudget. Snygga effekter med tanke på att människor ska föreställa att vara osynliga. Visst så ser man trådar och modellfigurer ibland men det är mer charmigt än pinsamt. Det blir aldrig pannkaka av det. Fast det går ju inte att låta bli att vänta på att gigantiska animerade ”POW”, ”CRASH” osv. ska ploppa upp under slagsmålen. Står ut i knashumor gör istället Jack Arys Scotland Yard kommissarie som slapstickar sig fram genom filmen till truddeluttmusik i någon form av Clousseau karaktär. Paolo Gozlino är karismatisk som vår hjälte med alter ego som har en lillasyster med starkt sinne för 60-talets extravaganta mode i London. En skådeplats som inte är alltför vanlig att se en hjälte i cape springa omkring i.
Mino Loys matinéäventyr är en film som är lätt att kasta en kultstämpel på och förtjänar att upptäckas av en ny publik när det nu släpps på DVD för första gången i Sverige.
