Mumien blev en otrolig succé sommaren 1999, och kom att bli en av de fem mest inkomstbringande filmerna det året. Inte konstigt då att det kom en uppföljare två år senare, vilket inte var mig emot. Stephen Sommers skrev själv och regisserade denna ”blockbuster” hit. Han hade tidigare gjort smärre succéer såsom Huckleberry Finn’s äventyr (1993) och den otecknade versionen av Djungelboken (1994). Nu samlade han ihop en otroligt charmig och välspelande grupp skådespelare som fungerade väldigt väl tillsammans. Resultatet skulle aldrig ha blivit densamma om det inte varit just denna grupp aktörer.
Brendan Fraser spelar Rick O’Connell, som blev en sorts andra genombrottsroll efter den oväntade framgången med Djungel George (1997). Rick är den ende som kan leda egyptologen Evelyn Carnahan (Rachel Weisz) och hennes skojare till bror Jonathan (John Hannah) till den försvunna staden Hamunaptra. Rick vet att det är något ont som lurar under sanden där borta och tar de säkerhetsåtgärder som krävs, men det är inte bara de som är på jakt efter staden som ska gömma en otrolig skatt. I deras okunnighet så råkar de släppa lös en begraven ondska.
Filmen är en nyversion av den gamla klassikern Mumien (1932) med Boris Karloff – skräckkungen som vi mest minns genom rollen som Frankensteins monster i de första filmerna på 30-talet. Den ursprungliga filmen riktade in sig på en typ av skräck som vi aldrig riktigt fick se. Denna gång har en helt ny story planats upp där vi med hjälp av visuella effekter får se mumien som en förruttnad varelse. En av anledningarna till filmens framgång var just de oerhört snygga effekterna. Där ser vi tydligt vilken skillnad det är mellan gårdagens och dagens publik.
Rick O’Connell blev även en ny sorts Indiana Jones – vilket det hade väntats länge efter på biograferna. Han blev ett värdigt substitut. Jag skulle inte tacka nej till att fara ut på ännu ett äventyr tillsammans med Stephen Sommers hjälte. Tyvärr så verkar det rätt dött på den punkten.
Musiken är välkomponerad av gamle veteranen Jerry Goldsmith (The Twilight Zone [TV], Apornas Planet och Gremlins). Med självklara influenser från Maurice Jarres musik till Lawrence av Arabien, detta gäller nästan alltid för nya ökenfilmer fast Goldsmith lyckas få sin egen stil igenom som sätter charmen ännu djupare. Goldsmith klarar av att hålla i svängarna då effekterna börjar spraka. Det har blivit en konst att hålla upp musiktempot jämsides med effekterna i dessa dar. Och tyvärr så är det inte alla som klarar av det jobbet.
Mumien är en otroligt underhållande matiné! Den ger oss humor och äventyr, romantik och skräck. Vad mer finns det att begära? Stephen Sommers har skapat en tidlös matiné av en kaliber som jag eftertraktar. Hederliga matinéer är något som har alldeles för stor frånvaro på våra biografer dessa dagar. Det kom Zorro (1998), Mumien och sedan uppföljaren Mumien: Återkomsten, även den skriven och regisserad av Stephen Sommers, men längre kom det inte. Jag förstår inte varför det inte satsats mer på äventyrsfilmer, när det märktes så tydligt på de få som kommit att de varit eftertraktade då de blev stora publikframgångar. Kanske har det att göra med att fantasin börjat drypa, vilket kan förklara den oerhörda mängd filmproduktioner som släpps idag som är baserade på böcker. Skönt att en regissör har kvar sin ungdomliga fantasi, såsom man själv drömde när man var mindre. Skattjakter och hjältar var något man inte kunde få för mycket utav.
Nu väntar jag endast på att nästa äventyr ska släppas av en man som siktar på ren och skär underhållning och med en kärlek för film som speglas genom varje filmruta.