Shejken gruvar sig fortfarande att han inte vann det förra Cannonball. Hans far bestämmer sig för att hans son måste återta sin stolthet och ordnar ett nytt race. Flera av de gamla tävlande är med, och börjar förbereda sina förklädnader inför loppet. JJ. McClure (Burt Reynolds) och Victor (Dom DeLuise) hoppas ännu en gång att de ska vinna. Tillsammans med ett par ”nunnor”, (Shirley MacLaine, Marilu Henner) ger de sig iväg genom USA.
Samtidigt så har en gangsterson vid namn Don Don Canneloni (Charles Nelson Reilly) problem, och ser Cannonball-loppet som en chans att få ihop lite pengar till sina skulder.
Bakgrundsinfo: De flesta känner troligen inte till att det finns ett verkligt Cannonball Run, grundad 1971 och av motorfantasten Brock Yates, som också sponsrar den. Tävlingen fick namnet ”The Cannonball Baker Sea-To-Shining-Sea Memorial Trophy Dash” efter en legendarisk motorcykel- och bilförare från första världskriget. Loppet bestod av ett gäng vilda fartdårar som skulle tävla först genom landet, och då var loppet högst olagligt. Startskottet gick senast förra året, ”Cannonball Run 2001: Race across America” hette den då och liknade mer en parad.
Första känslan blir att det endast är en dålig kopia av föregångaren. Manuspennan har tagits över av bland annat regissören själv. Handlingen är dock till största del densamma. Nytt är bl.a. en sidohandling om ett par gangstrar. Humornivån har sänkts flera steg och de flesta skämten är mest fåniga. Föregångaren var en stor hit på bio, och var en rejäl publikframgång. Denna floppade, vilket är rätt förståeligt. Hal Needham verkar inte ens ha försökt att göra en bra film. Första var snyggt gjord, och man fick känslan av att de tävlade genom landet. Här, där det är menat att de ska köra åt andra hållet, utspelar sig nästan hela racet i öknen. För att inte nämna att de pressat in lite tecknade sekvenser för att fylla ut.
Stjärnorna flockas fortfarande i filmen. Många är kvar från förra. Burt Reynolds och Dom DeLuise är kvar som ledrollerna. Ensemblen har blivit utökad med bl.a. Shirley MacLaine, Telly Savalas och Tony Danza. Tyvärr så är många scener pinsamma. Cameoframträdandena är många, och roligast är Frank Sinatra, ”the King”, som Burt och de andra besöker för att få hjälp. Det är dock synd att så många talangfulla skådespelare ska samlas för en sån här medioker film.
Den roligaste scenen omfattar Burt Reynolds, Dom DeLuise, och Sammy Davis Jr utklädda som arabiska dansöser. Då förstår ni vilken klass det är på humorn. Men så dålig är filmen inte. Det finns en hel del skämt som jag skrattar åt varje gång jag ser den. Man får sänka sina höga krav på hur en film ska vara. Man kan bli underhållen utan världens bästa manus, skådespeleri eller ljussättning. För mig handlar denna film om charm. Om du inte förstår den, då kan du lika gärna se något annat.
