Gremlins (1984) blev en av 80-talets stora publikframgångar och populärkulturikoner. Därför var det inte förvånande att filmbolaget Warner Bros genast vill få ihop en uppföljare. Men faktumet blev att ingen ny Gremlins film blev gjord. Manus skrevs runt de mest absurda handlingar – ”Gremlins goes to Las Vegas”, ”Gremlins in Space”. Vi kan endast tacka att de aldrig utvecklades längre än på pappret. Så när det ljuva 80-talet var inne på sitt sista år kom filmbolagscheferna till Joe Dante, regissören av första filmen, och bönade honom att göra en uppföljare. Denna gång fick han fria tyglar. Warner Bros var vid den tiden i nöd efter en publikdragare, och med den makt Dante fått så bestämdes det för att återigen slänga upp Gizmo på bioduken.
Ett par år efter incidenten i Kingston Falls, har Billy och Kate flyttat till New York där de arbetar för mediemogulen Daniel Clamp. Undertiden, har Gizmos förra ägare dött och hårbollen har nu hamnat som försöksobjekt i ett laboratorium i Clamps höghus. Det är bara en fråga om tid innan Gizmo får vatten på sig och helvetet bryts ut igen.
Filmens attityd är helt annorlunda sin föregångare. Ett av målen med uppföljaren var att göra narr av den första filmen och hela Gremlins konceptet, såsom de vid den tiden legendariska reglerna; ”Håll dem borta från solljus, vatten och mata dem aldrig efter midnatt”.
Underhållningen är därför på topp. Inte bara har Rick Baker, som tog över special effekterna, och Joe Dante förbättrat utseendet på dockorna utan även låtit varje Gremlin ha en egen personlighet. Vilket görs ännu tydligare i en scen där några av dem hittar diverse extrakt i ett gen-laboratorium och förvandlas till de mest påhittiga korsningar. I sann anda är filmen även full med internskämt och filmreferenser. Så många att om du bara har ögonen öppna så hittar du något i varje scen.
En av mina synpunkter på föregångaren var den välvalda kulisskänslan, inspelad på filmbolaget Universals marker, som jag fann förstärka, eller rättare sagt, förtydliga sagoelementet som ”Gremlins” inte skulle klarat sig utan. Nu är handlingen flyttad till ett höghuskomplex i kärnan av New York. Då filmen nu istället siktar in sig på att vara en självironisk – samhällskritisk bild av filmens nutid fungerar denna miljö utmärkt. Mycket underhållning att se den materialistiska livsstilen som uppkommit på åttiotalet, göras narr med genom detta fint överdrivna ”effektiva” höghus där ingenting egentligen fungerar som det ska. Där chefen Daniel Clamp (John Glover), ett hopkok av Donald Trump och Ted Turner, sitter längst upp i tornet och endast talar till personalen genom tv-apparater. Gremlins lyckades sätta pricket över i:et när de gav sig i kast med att göra satir av 80-talets affärskomplex och materialism.
På klassiskt uppföljarmanér levereras gremlins i överflöd, medan jag tackar – tar emot – och fortsätter att skratta. Här är det klippningen som ska tackas då gremlinsscenerna effektivt klippts ned, vilket är skönt att veta ändå att skaparna även tänker på historien och inte bara på att ge det publiken ”vill ha”. Mer gremlins skulle ha blivit alldeles för mycket för filmen och endast lämnat oss med avsmak. Nu lyckas de komma iväg med så mycket som möjligt. Tyvärr lider fortfarande skådespelarna av detta. Billy (Zach Galligan) som återigen är den manliga ledrollen tycks vid tillfällen mer likna en biroll i skymundan av alla gremlins karaktärer. Men detta är det största snedsteget i filmen.
Inte bara Zack Galligan och Phoebe Cates är de igenkännande ansiktena från ettan, det måste sägas att speciellt Zack har växt som skådespelare under de sex år som förflutit, utan även Dick Miller är tillbaka (fast Dante har som vana att alltid placera honom i någon mindre roll i sina filmer) som den xenofobiska Futterman, och även hans fru spelad av Jackie Joseph är med.
Filmmusiken är en viktig del av kakan i de flesta filmer, och nu finner jag det lämpligt att säga mitt ord om Gremlins. Kompositören Jerry Goldsmith lyckades förvandla sin mörka julmelodi från föregångaren till en frenetisk, kaosartad fanfar med en touche av galenskap och skapade därigenom en titelmelodi som står ut från mängden och direkt förknippas med Gremlins.
Gremlins 2 har alltid varit favoriten av de två kultfilmerna. Där ettan faller för sitt föråldrade skräckelement lyckas tvåan genom sin självironi och satir. Inte heller är effekterna det minsta föråldrade, och det finns mycket nytt att hämta i denna del av sagan. Självdistansen till sig själv och till film i sig är beundransvärt och jag har svårt att se att en sådan film göras idag. För sin originalitet, humor och effekter har Gremlins-filmerna blivit en del av vår populärkultur – intet att missa.
