Filmkultur

Happy Feet

När den kraxande lilla pingvinen Mummel föds i en värld där livet går ut på att sjunga, hur hittar man…

När den kraxande lilla pingvinen Mummel föds i en värld där livet går ut på att sjunga, hur hittar man annars sin partner och skapar ägg om inte med sin hjärtesång, ses Mummels egendomligt glada dansanta fötter som något främmande. Han blir en outsider som beskylls för att vara den som håller den livsviktiga fisken borta. När det tillslut går så långt att han stöts ut ur pingvinkolonin tvingas han söka efter upprättelse och efter sin plats i världen.

Happy Feet är en animerad barnfilmstagning av förra årets Pingvinresan som ännu en gång skapat en pingvinhysteri i USA, där filmen nu välkänt norpade första platsen på biotoppen före nya Bondrullen Casino Royale.
Att den står ut från mängden i floden av animerade filmer i år beror inte på någon egenartad story. Upplägget är enkelt och lätthanterligt; vikten av att vara sig själv. Fast istället för underfyndiga referenser till andra filmer, som nästan blivit en del av genren, är det en underbart charmig pingvinmusikal. Att se den gosiga lilla Mummel brista ut i steppdans är det gulligaste jag sett på bio i år och en spontan lyckokänsla fyller mig. Danscenerna är de häftigaste jag sett sen Riverdance. Moderna poplåtar varvas med discoklassiker och när Mummel tar över scenen så är det omöjligt att inte känna pulsen stiga! Happy Feet är något så ovanligt som en pingvinfilm som svänger.

När man inte dras med i pingvinernas massdanser beundrar man hur häpnadsväckande snyggt gjord filmen är. När det inte sägs så mycket är också då filmen faktiskt är bäst. Dialogen gör inget avancerat eller bidrar med så mycket, de små pingvinerna har en del roliga framträdanden, men det är heller inte en puttenuttig barnfilm eller fylld med kvicka one-liners. Dubbningen är i överlag bra på svenska. Problemet kommer bara till de små pingvinerna, en av dem görs av Robin Williams i originaltappningen, som på svenska inte alls blir lika roliga eller lätta att uppfatta. Eftersom de ska prata med latino accent så blir det helt enkelt inte samma resonans när de pratar svenska istället för engelska.

Australiensaren regissören George Miller är förmodligen mest känd för den kultförklarade Mad Max-trilogin och Happy Feet kan därför låta som ett stort hopp, men faktum är att Miller gjorde uppföljaren Babe 2 – En gris i stan i slutet av 90-talet och visade redan då hur man gör bra familjefilm.
Visst räddas Happy Feet av dansscenerna, för att inte nämna de bedårande pingvinerna, när filmens mittenhalvt inte alls är lika stark som dess början och slut. Vad som emellertid gör den än mer intressant är att Miller väver in ett spår om miljöförstöring och människans exploatering av naturen på ett imponerande sätt.
Om inte annat så bjuder filmen på så udda ingredienser att jag valde att bortse från en del av dess ibland uppenbara brister och tog Happy Feet till mitt hjärta.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen