Hej Pussycat

|

I början av 1960-talet började komikern och pjäsförfattaren Woody Allen att skriva på ett manus för en semibiografi om och för Warren Beatty. Men tillslut hade Allen gjort rollen så liten att Beatty hoppade av projektet och Peter O’Toole hoppade in i hans ställe. Det var början på humorklassikern Hej Pussycat. Även om Allen själv starkt ogillar den.
Michael James (O’Toole), redaktör av Paris hetaste modetidning, finner sig själv omsvärmad av vackra kvinnor med lösaktigt beteende som alla tycks gilla honom mer än han gillar dem. Speciellt eftersom han själv försöker kämpa emot sina drifter och gå stadigt med fästmön Carole (Romy Schneider) som vill gifta sig med honom. I ett försök att få ordning på sitt komplexa kärleksliv, anförtror han sig till Dr. Fritz Fassbender (Sellers). Tyvärr så är doktorn galnare än sina patienter och snärjer in dom i en bergochdalbana av galenskap och romantik!

Woody Allens debutmanus är fylld med kvick satir, komedi och kär gammaldags romantik. Hej Pussycat är lika mycket ett tidsdokument som den är en vild och galen komedi från det glada 60-talet. Trots att den har fyrtio år på nacken så känns den lika aktuell idag, men promiskuöshet går heller aldrig ur modet.
Inte bara är den fylld till bredden med Allens underbara tidiga galenskap utan huserar ju också inte bara Allen själv utan också geniet Peter Sellers och pricksäkra Peter O’Toole som häromåret fick en hedersoscar. Även om många skämt har en stark hit-or-miss faktor så bjuder filmen på en lekfullhet som gör den till en juvel att rekommendera. Hej Pussycat tar definitivt sig inte på så stort allvar. Ordvitsarna avlöser varandra och författarens budskap annonseras högtidligt i klartext när morallektionen är igång. Clives regi är rumsren medan produktionen är ojämn. Problem kantade också inspelningen, när både manusförfattare och regissör kördes över av producenten Charles K. Feldman som senare skulle skapa en av filmhistoriens mest beryktade cirkusar med Bondparodin Casino Royale (1967). Precis som den spårar även Hej Pussycat ut i en närmast kalabalikarmat klimax.

Titeln är en replik Beatty använde till sina flickvänner vid denna tid och filmens titellåt, besjungen av ingen mindre än Tom Jones, blev en storsäljare. Och vad än Woody Allen har att säga om saken blev filmen enorm succé och säkerligen startskottet för hans egen filmkarriär. Fast först skulle han få erfara ännu en dålig erfarenhet med besvikelsen Operation Tiger Lily (1966). Filmens problem är att den inte alltid vet vad den ska göra av med Allens manus. Klassiska one-liners följs av stjärnprydda slapstickscener i ett farsartat manér som ömsom underhåller ömsom blir lite väl mycket lek. Detta blir som nämnt glasklart ju närmare slutet av filmen man kommer där all rim och reson kastas ut i förmån för gokart jakter och dråpliga förväxlingsscener på hotell. Oftast kul och den avslappnade lekfullhet är välmottagen men vidare helgjuten känns aldrig komedin. Handlingen känns slut redan innan vi kommer till klimax.
I tiden efter ”The Production Codes” herravälde i Hollywood blev det fritt fram att skämta om sex och kasta om i det klassiska Hollywood narrativet. Hej Pussycat är också en sprudlande och experimentell film, som tyvärr också känns mer som en samling sketcher baserad på ett gemensamt tema. Från den visuellt humoristiska öppningsscenen till självmordsförsöket med den norska flaggan till parodin på Fellinis 8 ½. Medan Allen stjäl alla scener han är med i så tycks Sellers aldrig få rum för den geniådra Stanley Kubrick lät honom visa. Kritikerna anklagade den för att både vara dekadent och immoralisk när den kom, inget man skulle hålla med om idag, men man kan gott säga att Hej Pussycat är en film som släpper sina hämningar lösa.

”Silence when you’re shouting at me!”

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *