Italienska skräckfilmsgenren giallon hade sin storhetstid som många andra av det stövelformade landets exploativa filmboomar under 1970-talet. När 70-talet blev 80-talet förändrades samtidigt den italienska filmindustrin. Det blev svårare att finansiera nya produktioner och kvalitén föll snabbt och märkbart. Giallon var en av de genrer som fick lida av detta och guldkornen blev allt färre och mer utspridda. När man därför hittar en ny pärla från mitten av 1980-talet som slår hål på dina låga förväntningar så är det alltid lika angenämt. Så var fallet med Carlo Vanzinas Modellmorden från 1985.
Bob Crane (Tom Schanley) upplever en mardrömsvision att någon mördar hans tvillingsyster Jessica. Han beger sig till Milano där hon arbetar som modell och inser att hon är spårlöst försvunnen. Polisen lyssnar inte till hans föraningar, men inom kort hittas flera av Milanos vackraste modeller mördade. De tvingas snart inse att en seriemördare går lös i modevärlden…
Vad som överraskar är filmens gedigna manus av Franco Ferrini, Enrico och Carlo Vanzina. Det förtjänar att nämnas att Ferrini är en gammal räv i spelet efter att ha skrivit flera av Dario Argentos filmer och även hade ett finger med i Sergio Leones Once Upon a Time in America. Förutom att inte ha dialog som låter författat av en tolvåring så har manuset för Modellmorden förärats av en realistisk detaljrikedom som är ovanlig i en genre som annars framförallt bestått av snyggt filmade scener. Som när en telefonoperatör råkar spilla ut röd nagellack över just det regionsnumret som hon letar efter eller att kommissarien slutat äta röda såser för att det påminner honom allt för mycket om blod. Karaktärerna känns faktiskt i allmänhet som riktiga människor snarare än vandrande pappersutklipp. Som ofta finns det ett uns av övernaturlighet med i leken, men det hanteras smärtfritt och måttfullt.
Visst ska det sägas att det finns dialog som inte alltid klingar så väl, men det har nästan i huvudsak lagts i modellernas munnar. Modellerna agerar dessutom sämst, men de drivande i filmen har jag absolut inga klagomål på. Tom Schanley fungerar bra i huvudrollen och Donald Pleasance klarar av att föreställa vara en italiensk poliskommissarie. Även Renée Toft Simonsen, en riktig dansk supermodell, gör tillräckligt väl ifrån sig. Vad filmen istället saknar är modet att gå hela vägen. Den kastar aldrig sig in i den excess som giallon är känd för eller slänger på oss den skamlösa spänningsfetischismen som man förväntar sig av en italiensk skräckis. För om det är något en giallo ska vara oförskämt upphetsad på så är det morden. För alla som sett åtminstone en av Argentos många klassiker i genren så vet man att morden ska vara skoningslösa och blodiga men samtidigt stilfullt fotograferade. Förutom ett undantag i Modellmorden så uteblir våldsklimax på mordsekvenser som är snyggt uppbyggda fram till själva avrättningen som närmast känns censurerade. Inte förrän finalen kommer så blir det någon rejäl elektrifierad spänning i en värdigt och snyggt avslut men ack för sent för att blidka giallo-fanet inom mig. Slutet är inte heller så jätteöverraskande, men det är välskrivet.
Jag skulle nästan gå så långt att inte kalla Modellmorden för en giallo då den oftast mer känns som en tät thriller med en effektiv regi. Till dess försvar har den flera klassiska genreattribut. Nakenhetskvoten har den inget problem alls att fylla och lyckas dessutom göra det på ett sätt som inte känns vidare snaskigt. Musiken av Pino Donaggio, en kompositör Brian DePalma flitigt använde sig av tidigt i sin karriär, är stämningsfull. Pluspoäng får filmen också för att porträttera en mördare med svarta skinnhandskar. Närmast ett signum inom giallon. Även om jag innerst inne skulle vilja ge den bättre betyg så kan jag inte låta bli att tycka att filmen var för tam för sitt eget bästa. Man väntar på en mordisk bergodalbana som aldrig riktigt kommer till skott.
