Howling

|

Varulvar är en mytologisk varelse som vi ser tämligen sällan på film. Men det är också svårare att övertyga publiken att varulvar är tillräckligt trovärdigt, eller skrämmande, som de mer närstående vampyrerna. Under 1990-talet utmärkte sig endast Wolf (1994) och den kassa uppföljaren En amerikansk varulv i Paris (1997).
Howling är en av klassikerna inom genren, som kom i en tid då varulvar var på högsta modet. Det är en mörk nybanande skräckfilm som doftar mer nittiotal än tidigt åttiotal.

TV-nyhetskvinnan Karen White kommer ur gängorna efter en traumatisk upplevelse med en seriemördare. Hon minns inte alls vad som hände, men lider av mardrömmar. En läkare råder henne att åka till ”the Colony” för att få ro att hjälpa henne att minnas.

Vid tillfällen är Howling olyckligt förutsägbar men vid andra egensinnig och originell. Regissören Joe Dante verkar vilja använda sig av hederligt tröttsamma skräckfilmsklyschor som en sorts hyllning till genren, när han samtidigt döpt de flesta av karaktärerna efter regissörer till gamla varulvsfilmer. Men när filmen görs seriös utan någon tillstymmelse till några ironiska drag, så märks inget av denna hyllning utan filmen faller delvis i sin egengrävda grav. Förutom detta klavertramp har Howling en annorlunda tappning av varulvshistorien. Tidigare har det handlat om människor som fått varulven som en sorts sjukdom, nu är historien rejält mörk och brutal, och det läggs in en sexuell ton (som senare totalt skulle användas i Wolf), i form av bland annat nakenhet, som var tidstypiskt vågat för perioden – sjuttio, tidigt åttiotal. Sedan följde ett snällt decennium.

Största bristen ligger i själva handlingen, vi får ingen vidare bra förklaring till varulvsfenomenet. Varför det uppstod eller hur människorna som drabbades av det tacklade situationen. Något som bara ges ett alldeles för kort hum om i slutet av filmen, så att jag sedan satt där delvis otillfredsställd. Som kompensation får vi flera fantastiska effektscener och en skräckfull stämning.
För att bäst beskriva Howling går det inte att undvika att dra paralleller till filmens jämlike En amerikansk varulv i London som släpptes samma år, och som sen dess fått mest uppmärksamhet av de två. Vad som utmärker sistnämnda är dess suveräna transformeringsscen, som när det begav sig blev Oscarbelönad för bästa make-up. Jag tillstor emellertid att den måste stå upp till en stark strid om prispallen, då Howling belönats med special effekter som är minst i samma klass, jag skulle gå så långt att säga att de t.o.m. är bättre i Howling! Make-up effekter var i sin gryning vid början av 80-talet, Howling var en av de filmer som satte ribban flera steg högre. Än idag ser flera scener läskiga ut och mer realistiska ut än i En amerikansk varulv i London, men själva varulvsutseendet känns inte riktigt i min smak. Skillnaden mot En amerikansk varulv i London, som jag ser det, är att den filmen inte försöker dölja något med skuggor och dåligt ljus utan riktar starkt ljus från alla håll så att vi får se ordentligt, samt visar långa klipp. Det är två helt olika registilar som det finns gott att hämta ur.

Dee Wallace Stone (E.T.) blir jag inte helt nöjd med i vissa scener men gör annars ett dugligt jobb, birollerna lyckas turligt nog hålla upp ribban från att sänkas. Skådespelare som Patrick Macnee, John Carradine och Dick Miller lever upp kvalitén.
Fastän jag själv föredrar En amerikansk varulv i London så ser jag Howling som en av de bästa varulvsfilmerna. Filmen lyckas frambringa en stark och mörk stämning. Regin är tät och effekterna är härliga och skrämmande att beskåda. Trots sina smärre brister lyckas Howling oväntat bra. Jag blev imponerad av hur Dante fick filmen att kännas så mörk, och den brist jag nämnde tidigare hjälpte faktiskt paradoxalt att göra historien oförutsägbar. Vi vet aldrig säkert vad som ska hända vid nästa steg. Så minst av allt är det en ruskig skräckis, som fick inte mindre än sex uppföljare och hjälpte till att starta en kortlivad varulvsfrenzi.
Joe Dante rörde sig sedan med tiden och skapade filmer som de båda urroliga Gremlins-akterna samt 24-timmarsjakten (1987). Men med Howling så gjorde han en välgjord skräckfilm som tyvärr blivit allt för bortglömd.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.