”The game is afoot!” säger Enola Holmes när hon bestämt rymmer iväg för att lösa mysteriet om sin försvunna mamma. Därmed checkar filmen av en de mest klassiska Sherlock Holmes-replikerna. Arthur Conan Doyles privatdetektiv är en av de mest filmatiserade litterära karaktärerna någonsin. Det är även en av de karaktärer som det skrivits flest pastischer om. En av de senare årens mest framgångsrika är Nancy Springers bokserie The Enola Holmes Mysteries. Nu har den första boken i serien, Enola Holmes and the Case of the Missing Marquees, blivit film med Millie Bobby Brown i huvudrollen.
I Conan Doyles berättelser så hade Sherlock ingen syster, samtidigt så fick man inte veta att han hade brodern Mycroft förrän denne plötsligt från ingenstans dök upp på Baker Street med ett fall. Så visst är allt möjligt. En Sherlockian skulle emellertid förmodligen klassa Enola Holmes som AU (Alternative Universe) och inte en del av kanon.
Millie spelar 16-åriga Enola som uppfostrats av sin excentriska mamma (Helena Bonham Carter) som en dag plötsligt är försvunnen. Nu är det upp till Enola att ta reda på varför. Sherlock (Henry Cavill) håller sig nämligen helst från familjebestyr medan Mycroft (Sam Claflin) vill låsa in Enola på en flickskola för att lära henne bli en ”lady”.
En viss kritik har hunnits kastas på att Henry Cavill inte porträtterar Sherlock som den excentriska sociopaten som vi sett i form av Benedict Cumberbatch, och visst är hans karaktär rätt platt i filmen (vi ska inte ens prata om smutskastningen av stackars Mycroft!). Fast då glömmer man ju helt bort att det här faktiskt, för en gångs skull, inte handlar om honom – utan om Enola Holmes! Och Millie är fantastisk som den unga karismatiska hjältinnan. Filmen gör en Ferris Bueller och låter Enola prata in i kameran i tid och otid vilket Millie gör med bravur och rejäl dos charm. Det är henne som hela filmen vilar på och hålls upp. När Enola inte bryter den fjärde väggen jujutsu-fajtas hon med skurkar och lär upp unga pojkar om samhällets bristande könsroller.
Enola Holmes är inte lika mycket en deckare som det är en äventyrsmatiné i stil med de eskapader Disney släppte på 70-talet. En familjefilm ut i fingerspetsarna – tänk perfekt för preteens – som dessutom bjuder på en rejäl dos styrkeinjicerande feministiskt budskap om en ung flicka i det viktorianska England. Där kvinnors enda roll var att växa upp för att bli gifta och inte hade några rättigheter. In i det kliver den starka och smarta Enola och charmar oss i två timmar, vilket är lite i längsta laget. Möjligtvis är det Netflix-formatet, men Enola Holmes känns ofta mer som ett lyckat pilotavsnitt för en serie än en klassisk biofilm. På gott och ont.
Nancy Springer har nämligen skrivit sex böcker om den tonåriga detektiven och med tanke på att det redan talas om att filmen slagit tittarrekord hos Netflix så bli inte förvånad om det här bara är början på en franchise. The game is afoot indeed!
