När amatörastronomen John Putnam först ser ett stort föremål flyga över himlen och falla ned i Arizonaöknen, tror han att det bara är en stor meteoritlandning. Men när han, hans fästmö Ellen Fields och en helikopterpilot undersöker platsen upptäcker Putnam ett stort rymdskepp.
Oturligt nog så begravs farkosten av sten på botten av kratern innan Putnam hinner berätta för sina vänner. Ingen på den lokala bebyggelsen tror på hans historia, men snart blir det klart att främmande varelser rör sig i trakterna.
Regissören Jack Arnold (Creature from the Black Lagoon) gör ett bra jobb med att få denna lågbudget svartvita film intressant. Ibland visar han filmen från utomjordingens synvinkel, med en lite konstig och vattnig effekt som blir ganska skrämmande. Filmen speglar en del av de tankar som människorna hade under den tid som filmen spelades in, med kommunismen och det intensiva xenofobiska amerikanska tankesättet under det dåvarande kalla kriget.
Nu finns filmen endast att få tag på i tvådimensionell version, men när den släpptes 1953 var It Came From Outer Space en av de första 3D produktionerna. Jag kan tänka mig hur flera scener i filmen skulle ha kunnat poppa ut från bioduken för nära femtio år sedan.
Upphovsmannen till denna historia är ingen annan än den välkända sciencefiction författaren Ray Bradbury. Mest känd är han för den stämplad klassiska framtidsdystopin Fahrenheit 451 (1953), som även filmatiserats av François Truffaut 1966. Med bakgrund som stilkonstnär och psykolog speglas ofta Bradburys historier just av dessa element.
Musiken har delvis komponerats av en annan storstjärna – Henry Mancini. En man som har stått bakom välkända soundtrack såsom Rosa Pantern (1964) och Gudfadern (1972).
Richard Carlson (John Putnam), och de andras skådespelarprestationer är godkända. Fast vi kunde ha varit utan Barbara Rushs stereotypa kvinna-som-ser-bra-ut-i-kjol roll.
It Came From Outer Space är en film som för alltid kommer stå emot tidens tand. För dess budskap kommer alltid att finnas med oss – vår rädsla för det okända. Inledningen gör mig först lite skeptisk med sin romantiska atmosfär. Därefter byter den nästan direkt skepnad till den klassiska science fiction plotten – Flygande tefat, misstron till vittnet och jakten på bevis. Då är man helt inne på att detta är den stereotypiska genrefilmen, och intressen börjar tappa av smått. Men, då händer istället något som gör att man ser filmen med helt andra ögon. I det ögonblick då vi väntat oss försök till skräck ges vi istället ett djup. Filmen börjar tala till oss, ger oss ett väldigt enkelt budskap med enkla medel. Man tar sig först för hakan och funderar lite, sedan klarnar det vad filmen har för poäng. Den vill visa hur fördomsfulla och rasistiska vi människor är. På ett sätt som inte känns klyschigt, utan det blir mer som en lugn röst riktad mot tittaren. Människan är så ytlig, vår besatthet vid utseendet på ting och levande varelser.
Självfallet så har vi alla hört det förut, men sättet It came from Outer Space visar det på och den ton filmen har gör den originell i sin genre. Mästerligt gjort är det inte heller, det är mer som en liten avstickare bland sina medfilmer. Det märks att den mer är skriven av en romanförfattare än en rak manusförfattare. Något som slog mig, var en viss likhet temamässigt mellan den här filmen och avsnittet Monsters are due on Maple Street från kultserien The Twilight Zone. Om ni någonsin får chans att se det avsnittet, ta den.
Mina slutord lyder som följer: It Came From Outer Space må inte vara den bästa sciencefiction filmen från 50-talet, men den är tveklöst intelligent och är en underhållande film. Dock har den en del smålarviga skräckeffekter och fortfarande innehar vissa sciencefictionklyschor. Den är värd att se, även om den är i 2D.
