Filmkultur

The Adventures of Ford Fairlane

I svallvågorna av råa ståuppkomiker med Eddie Murphy i sin spets reste sig en av de mest sexistiskt vulgära komiker…

I svallvågorna av råa ståuppkomiker med Eddie Murphy i sin spets reste sig en av de mest sexistiskt vulgära komiker som underhållningsindustrin skådat – Andrew ’Dice’ Clay. Med sitt Diceman-nummer tjänade han stora mängder pengar i slutet på 80-talet. Han är känd för att alltid börja sina framträdanden med att ta fram en cigarett och röka varefter han senare brister ut i sexistiska skämt. Vi är vana med att filmindustrin för jämnan försöker göra succé genom att dra ut komiksketcher till långfilmer, lyckade exempel genom åren är självklart Blues Brothers (1980) och Austin Powers-filmerna. Men vi är inte lika vana vid att en film görs kring en komiker, vilket det år 1990 blev dags för att göra. En film vars manus var skräddarsydd kring Andrew ’Dice’ Clay och hans ståuppkomik och där en stor del av hans karaktär överförts till rollen som fick namnet Ford Fairlane. En ultracool rockdetektiv, som hade alla Clays kännetecken och pyrde av hans komik. Regin stods för av ingen annan än Renny Harlin.

Handlingen är i klassiskt deckaractionmanér. Rockdetektiven Ford Fairlane får ett mord på halsen, intriger uppstår snabbt när allt fler verkar vara inblandande, och tillslut sätts hans eget liv på spel när han försöker komma närmare att lösa alltihop. På den fronten är ingenting nytt och absolut inte extraordinärt. Det är sättet det framförs på som gör Adventures of Ford Fairlane till en mer egensinnig upplevelse.

En passande titel skulle rätt och slätt vara ”Andrew ’Dice’ Clay – The Movie”. Så stor likhet känns det mellan rollen och det komikeransikte han visar i sin ståupp under epitetet ”Diceman” – som han sagt är baserad på Jerry Lewis Buddy Love karaktär i Den galne professorn. Vi förstår snabbt att Clay bara har ett sätt att agera på. Men Andrew ’Dice’ Clay har aldrig varit bättre än när han gestaltar Ford Fairlane ”Mr Rock and Roll Detective”. En av de skönaste karaktärer jag sett på film.
Vi hittar även små referenser till Clays verkliga liv, nämnvärt exempel är när Ford Fairlane i förbifarten nämner att han är portad från MTV, vilket Andrew ’Dice’ Clay faktiskt var för livet, som första och enda någonsin, efter att MTV tröttnat på hans svordomar i en direktsänd musikgala. Förbudet lyftes för ett par år sedan.

Vi får även ta del av en begåvad birollslista; Ed O’Neill, allas vår käre Al Bundy, ses i form av poliskommissarie, Priscilla Presley är en förmögen exfru med ett annorlunda sexliv och inte minst självaste Freddie Kreuger, Robert Englund i en totalt utflippad roll som engelsk lönnmördare i skinnkläder. Lauren Holly ses även i sin första stora filmroll.

Adventures of Ford Fairlane är späckad av sköna repliker och hysteriskt roliga sekvenser, och det är inte i första taget man glömmer Clays breda New York dialekt eller sitt signerande utrop ”Oh” för att poängtera ett grovt skämt. Beskrivningar som cool, skruvad, skön och hysteriskt rolig ploppar hela tiden upp i mitt försök att beskriva denna annorlunda kulthit. Så mycket känns filmen som har en sådan distans till sig själv, filmmediet och på vad man kan driva med. I en sekvens skämtar Farlaine rättframt när han anklagas för att ha gett ett telefonnummer som bara finns i filmer och han replikerar: ”What do you think this is? Real life?”. Av en sådan distans, lägg där till tonvis av sexistiska skämt, blir även dess positiva egenskaper dess negativa när filmens publik blir så sekulariserad. Adventures of Ford Fairlane är en film som man inte ska eller borde ta seriöst. Filmen hindrar då samtidigt sig själv från att kunna bli så mycket bättre.

Det har gjorts ett bra jobb med att få till en modern film noir-känslan med voice-over och snygg ljussättning. Musiken av Yello, en av mina favoritgrupper, ger ett stort plus till filmens känsla och rytm. Harlin har fått full fart på denna originella actiondeckarkomedi. Efter att ha sett igenom den både en och två gånger kunde jag fortfarande inte känna av att filmen segade sig. Paramount blev så imponerade av vad Harlin åstadkommit att de genast gav honom Die Hard 2 (1990), redan innan efterproduktionen av Adventures of Ford Fairlane var klar. Vidare är känt att det var Die Hard 2 som riktigt fick igång finländarens karriär, som han fortsatte i samma actionstil med i Cliffhanger (1993). Idag har Harlin emellertid fått flera fiaskon på sin hals, Deep Blue Sea (1999) imponerade inte någon och Stallone-filmen Driven (2001) kastades rödbetor på av både publik och kritiker.

Adventures of Ford Fairlane är en film som lätt hamnar i kategorin älska-eller-hata. Det är en lättviktig film som har en riktigt skön stil men har svårt att ses som en jättebra film. På samma sätt som att en actionfilm faller pga. ett tomt innehåll känns Fairlane som en cool rulle med roliga karaktärer men som inte läggs samman till en solklar bild av en kvalitetsfilm. Skulden ligger främst hos själva handlingen, fastän det är en skön kontext att lägga en sådan karaktär i så blir det inte helt lyckat. Kanske för att Clay aldrig varit råare eller grövre än i denna kultrulle som är en sann grabbfilm, vilket passar perfekt för en filmkväll med killkompisarna tillsammans med lite skön dricka och en skål med tuggmotstånd. Men jag vill inte utesluta att alla kan finna filmen roande, bara man är beredd på att låta sig ledas av denna galna genremix till vilken jag själv skrattade från första till sista bild.

Unfucking believable!

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen