Filmkultur

The New York Ripper

Efter att den italienska regissören Lucio Fulci avslutad sin inofficiella Gates of Hell-trilogi (Staden med levande döda, Beyond, The och…

Efter att den italienska regissören Lucio Fulci avslutad sin inofficiella Gates of Hell-trilogi (Staden med levande döda, Beyond, The och House by the Cemetery, The) chockerade han världen ännu en gång, till beundrarnas förtjusning och censorernas förtret, men den våldsamma giallon New York Ripper. Filmen blev Fulci sista stora framgång innan hans karriär alltmer föll ihop under 1980-talet.
Filmen centrerar sig kring en New York polis jakt på en gäckande seriemördare med ett kvackande läte som lämnar döda kvinnliga lik efter sig. Tillsammans med sin temporära partner, en psykolog anlitad för att göra en profil av mördaren, försöker de få ett slut på våldsvågen innan nästa mördade kvinna hittas.
Lucio Fulci som ofta kallats vid det ädla epitetet “the goriest filmmaker ever” skapade med New York Ripper giallofilmens svarta får – en ofta bespottad kontroversiell thriller med grafiskt våldsamma mordscener som fått den totalförbjuden i många länder.
En ökänd historia går att efter att filmen förbjöds på engelska biografer 1984 beordrade chefcensorn James Ferman att alla biokopior av filmen skulle eskorteras till flygplatsen och deporteras ut ur landet.

Precis som en äkta giallo innehåller filmen utdragna mordsekvenser med excessivt mycket blod, ett stilistiskt bildspråk och en liberal attityd gentemot nuditet och sex. Att morden i filmen var just grymma är det den framförallt blivit känd för. Men mycket värre explicita grafiska våldsscener har alla Fulci beundrare sett tidigare. I Staden med levande döda fick vi se inälvor bli uppspydda och ett huvud bli genomborrat. Fast olikt hans gotiska zombiefilmer finns det inga övernaturliga element i New York Ripper som ingjuter morden den närmast serietidningsaktiga känslan av överdrift. Istället har Fulci återvänt till sina rötter i sina tidiga 1970-tals giallos och bytt ut fantasin mot en mer realistisk fägring på filmens våldsamma mord. Däri finner vi filmens styrka. Medan hans mer mardrömslika goresekvenser i sina zombiefilmer närmast endast förlitade sig på chock och äckel som respons bygger Fulci i New York Ripper upp en spänning inför varje scen som gör att attackerna på så sätt känns värre rent suspensmässigt.
Scenen som framförallt satte New York Ripper på kartan som ökänd är den skärande obehagliga dödsscenen med Daniela Doria, är Fulci återanvänder sitt ögonmotiv från Zombie Flesh Eaters (1979). Nu med hjälp av ett rakblad.

En aspekt som jag fann rätt bisarr var att mördaren pratar med en Kalle Anka-liknande röst. Själv hade jag svårt att ta honom riktigt på allvar när han kvackade i telefon och kunde inte sluta undra hur länge filmen själv skulle uppehålla sig till att vara seriös om detta. Ankrösten i sig är en referens till regissörens tidigare 1970-tals giallo Don’t Torture a Duckling (1972). New York Ripper är också fylld av många av regissörens vanliga visuella nyck och kännetecken såsom Fulcis fetisch för närbilder av ögon under skräckscener.

New York Ripper upprörde många, precis som Dario Argentos giallofilm från samma år Tenebre, för dess brutala skildringar av våld mot kvinnor. Kritikerna kallade den misogynisk men precis som försvararna mot filmens påstådda kvinnohat böjer jag mig för dess påtagliga nihilistiska tendenser. Polisen Williams som filmens protagonist framställs inte alls som den mest sympatiske av karaktärerna medan Dr. Davis kommer av sig en smula narcissistisk i sin syn på sitt eget intellekt. Detta ändå tämligen nyanserade persongalleri återspeglar sig i de olika sexuella preferenser som filmen lyfter fram. Vi hittar Williams i säng hos en prostituerad, Alexandra Delli Callli spelar en kvinna som alltid är på jakt efter nya sexuella äventyr (även om de inte alltid är de mest sunda), och Dr. Davis visar sig vara homosexuell när vi ser honom köpa en gayporrtidning. Men det mest anmärkningsvärda med just det sistnämnda är att det aldrig görs till en poäng i filmen och inget mer än så får vi reda på om hans sexuella läggning.

Fulci gjorde gärna en Hitchcock genom att placera sig själv i småroller i sina filmer. Den här gången dyker han upp lite hastigt som polischef. Skådespeleriet håller generellt i bättre klass än i de flesta italienska skräckisar vid den här tiden. Även om Alexandra Delli Collis roll och prestation endast tycks gå ut på att hon ska puta på läpparna i extas. Hennes scener är också de som sänker filmen mest, då det känns att de bidrar minst.
Filmen är ett bra bevis på Fulcis talang. Han har med kompetent regi gjort en förvånansvärt tät och spännande thriller, men som har svårt att klicka rätt hela vägen. Giallogenrens klassiska dundertwist i slutet där mördaren avslöjas blir därför inte det klimax den hade förtjänat. Istället fastnar filmen vid varje mord utan starka karaktärer som sedan rycker tag i handlingen. Excellent kameraarbete gör att det aldrig blir tråkigt att titta, om nu bara sökandet efter mördaren hade gjorts bättre skulle den kunna komma i samma klass som Fulcis Zombie Flesh Eaters. Med det sagt är New York Ripper utan tvekan en av de sista höjdpunkterna från den italienska skräckfilmens största era.

Betyg 6

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen