Under de 30 år som Sir Arthur Conan Doyle gav världen Sherlock Holmes så skrev han endast fyra romaner med den konsultande privatdetektiven, övriga fall var noveller. Av de fyra romanerna så är det en av dem som av någon oförklarlig anledning filmatiserats fler gånger än de övriga tillsammans. Kanske är det för att det redan finns något filmiskt i en djävulshund vandrandes omkring på de ödesmättade hedarna i sydvästra England.
I början av det nya milleniet tyckte i alla fall den brittiske tv-producenten och manusförfattaren Allan Cubitt att världen behövde en ny The Hound of the Baskervilles. År 2002 hade äventyret premiär på BBC. Australienske Richard Roxburgh som precis slagit igenom internationellt som The Duke i Moulin Rouge!, iklädde sig rollen som Sherlock Holmes medan Ian Hart gjorde rollen som Dr. John Watson.
Holmes och Wastson får besök av en Dr Mortimer, en landsortsläkare från Dartmoor. Sir Charles Baskervilles, en klient till honom har synbart dött av skräck och han berättar för dem legenden om Baskervilles hund. Nu har arvingen Sir Henry Baskerville anlänt och Mortimer ber privatdetektiven om hjälp att beskydda honom. Dr. Watson skickas i förväg som sällskap som snart upptäcker att det verkligen är konstigheter i görningen på hedarna.
Även fast storyn nu är så ofantligt bekant så bjuder Cubitt oss på en del överraskningar. Vi få ser mer av fången Selden som rymt från det närliggande fängelset i Dartmoor. Vi bjuds även på en seans av Dr Mortimers fru, en scen som även fanns med i Basil Rathbones version från 1939 och passar väl ihop med Conan Doyles egen besatthet av det spirituella under slutet av sitt liv. Största skillnaderna från vad vi är vana vid att se rör ett par av karaktärerna.
Roxburgh försöker göra Holmes till sin egen med en bombastisk röst och en aning av en glimt i ögat men det faller plattare än vad han tänkt sig. Ian Hart å sin sida är bra som Watson, men har valt agera honom rejält stoisk. Så pass att han tycks vara på dåligt humör filmen igenom, ofta nästan vresig. Vilket hade kunnat bli ett bra tillfälle för konflikter med Sherlock. Om de två faktiskt varit i fler scener tillsammans. Men det innebär att den vänskap som brukar skina mellan dem nu är utbytt mot gräl.
Inte bara deras vänskap är mer svärtad än vanligt, hela stämningen är dystert mörk. Även fotot och scenografin lider av brist på färg och fläkt. Någon fläkt av humor blir vi inte bortskämda med. Speciellt inte när storyn närmar sig sitt slut. Richard E. Grant spelar Stapleton som här blivit uppgraderad till nästan samma status som Moriarty. Det görs ingen hemlighet av vem som är skurken. Grant är en färgstark skådis som med sitt Joker-leende gärna traskar på gränsen till överspel. Inte här. Hans slutrepliker är bland det kusligaste jag sett på film på länge.
Även fast det gärna hade funnits lite mer uppsluppenhet i filmen så är detta en av de bästa filmatiseringarna som gjorts av The Hound of the Baskervilles och man lämnar den med en välförtjänt känsla av obehag.
Allan Cubitt bestämde sig efter det här för att skriva sitt eget äventyr med Holmes. Ian Hart återvände men Richard Roxburgh var då utbytt mot Rupert Everett i vad som blev Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004).
