Filmkultur

The Green Slime

År 1968 släpptes en transnationell filmproduktion som minst sagt kan kallas för en kuriosa och sedan dess har klassats som…

År 1968 släpptes en transnationell filmproduktion som minst sagt kan kallas för en kuriosa och sedan dess har klassats som en av de sämsta filmerna genom tiderna. Filmen listades i Golden Raspberry Awards-grundaren John Wilsons bok ”The 100 Most Amusingly Bad Movies Ever Made”, den var måltavla i pilotavsnittet av ”Mystery Science Theater 3000” och har även fått ge namn åt en prisgala som ärar de sämsta science fiction-filmerna det föregående året. Inget av detta förtjänar filmen, och varför ni borde ge The Green Slime en chans ska jag försöka förklara nu.

Pop quiz: Hur förstår man att en science fiction-film är producerad i Japan? Svaret: Grymma miniatyrer. Filmens visuella effekter skapades av Japan Special Effects Co och regisserades av Akira Watanabe medan dräkterna skapades av Ekisu Productions. Båda grundade av före detta Toho Studios-anställda som arbetade under legendariska Eiji Tsuburaya, ”The Father of Japanese Special Effects”. Jag inleder därför med att säga att produktionsvärdet är det definitivt inget fel på.

Vid den här tiden hade japanerna i ett och ett halvt decennium blivit höga på att göra monsterfilmer – handlingen hade blivit mindre och mindre viktig – så länge det var monsters som slogs bland miniatyrer. I USA å sin sida så hade science fiction-genren vid det här laget börjat lämna b-filmsdagarna bakom sig vilket bäst illustrerades av att 2001 – En rymdodyssé släpptes samma år. Om The Green Slime hade producerades bara fem år tidigare så hade den varit före sin tid. Nu är de styltiga dialogerna, stela agerandet, mallformulerade handlingen och alla andra stereotyper som går att bocka av smått pinsamt. The Green Slime är en anakronism född ur ett internationellt filmsamarbete. Så varför risar jag den så hårt om jag nu vill hävda att den inte är så dålig som dess rykte säger? Av den anledningen att bara för att den är en anakronism gör den inte dålig, snarare än mer underhållande.

Filmen producerades av amerikanska MGM men filmades i Japan hos studion Toei Company under arbetstiteln ”Battle Beyond the Stars”. Manuset skrevs av en grupp manusförfattare från tv- och b-filmssektorn i Hollywood. Regissören var emellertid japanen Kinji Fukasaku som var en pålitlig och dynamisk studioregissör vid denna tid. Dekoratören William Ross fick agera tolk mellan filmteamen medan statister anlitades bland amerikanska soldater stationerade i Japan. Ensemblen är belamrad av b-skådisar som spelar karaktärer som hämtade från 1950-talet: Robert Horton (Commander Jack Rankin), Richard Jaeckel (Commander Vince Elliott) och italienska aktrisen Luciana Paluzz (Dr. Lisa Benton) som mest är känd för att ha agerat femme fatale i Åskbollen (1965).

Regissören Kinji Fukasaku håller igång filmen med ett frenetiskt tempo. Visst så är The Green Slime-monstren inte så vidare läskiga (det är japanska barn i gummidräkter för guds skull!) men trots det så är filmen nära nagelbitande spännande, vilket i det här fallet är ett riktigt bra betyg. Vanligtvis brukar reaktionerna när man ser en b-sci fi skifta mellan gäspande och skrattande – åt filmen. Sedan får vi inte glömma det underbart malplacerade psykedeliskt bisarra ledmotivet till filmen, komponerad av Charles Fox som gjorde sig ett namn när han komponerade soundtracket till Barbarella.

Visst är det förståeligt The Green Slime är en lätt måltavla, men då missar man helt att uppskatta dess starka sidor. Dessutom har filmen en fantastiskt snygg poster.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen