Filmkultur

Nordpolaren

Fem år efter att Louis de Funès fått sitt internationella genombrott i Moralens väktare i S:t Tropez och sedermera Fantomas-trilogin…

Fem år efter att Louis de Funès fått sitt internationella genombrott i Moralens väktare i S:t Tropez och sedermera Fantomas-trilogin parade han återigen ihop sig med regissören Edouardo Molinaro, som han samarbetade med i succén Den stora blåsningen (1967), och gjorde Nordpolaren trots att den första erfarenheten inte varit den bästa mellan regissören och det temperamentsfulla komiska geniet. Precis som i deras senaste kollaboration bygger filmen på en framgångsrik teaterpjäs.
Louis de Funès spelar Hubert, en spattig direktör just på väg att få sin son ingift i en rik snobbfamilj. Livet är på topp men så händer något märkligt. I Nordpolen hittas en man infryst i ett isblock, där han legat ofördärvad av tidens gång sedan 1905. Och denne man är ingen mindre än Huberts frus morfar. Hans fru som är den som har pengarna i familjen och äger företaget Hubert är direktör för vill att sin nyfunna morfar, som mirakulöst vaknat till liv, ska flytta hem till dem. Detta medan myndigheterna är rädda att ”Ismannen” ska få en chock av att kastas direkt in i jetåldern och ger order till Hubert att skruda om sin familj och alla hus i kvarteret i sekelskiftesstil.

Internationella inspelningsplatser, bilar och hus i gammaldags pittoresk stil, poliser, flygplan och kloster. Produktionsvärdet är markant närvarande när den roliga idén om en nedfrusen människa förs till liv, i dubbel bemärkelse. Därför är det så förvånande hur platt och tandlös filmen ofta kommer av sig. Trots så mycket som står till dess fördel så kammar den aldrig hem poängerna man sitter och väntar på. Inte ens de Funès lyckas rädda filmens ansikte medan hans större än livet karaktär inte kommer bäst till sin rätta. Skratten som vi blivit vana vid retar oss med sin frånvaro, istället är det bara leenden som får våra smilband i arbete. Hårda ord som tack och lov oftast mer beror på ouppfyllda förväntningar än en dålig produktion. För visst är det snyggt och väl utfört. Felet är att det är som att filmen bygger upp grogrund för allt möjligt skojande och sedan lämnar oss där utan punchline. Nordpolaren blir därefter en halvmesyr till komedi med borttappad potential.

I rollerna ser vi många ansikten vi känner igen från flera andra av de Funès filmer, Claude Gensac (Den stora blåsningen) som fru Edmée de Tartas, Paul Préboist (Den stora skandalen) som deras butler och inte minst Olivier de Funès (Louis egen son) i rollen som sonen Didier. Fast vi får heller inte glömma gamle Bond-skurken Michael Lonsdale (Moonraker, Schakalen, Ronin) som professor Loriebat.
Louis de Funès är en aktör som måste hanteras på rätt sätt med en handling och utförande som passar hans excentriska stil. I Nordpolaren får han inte lika mycket utrymme vilket ger fler tillfällen för de andra i ensemblen att visa vad det går för, vilket i denna film bara är positivt. Problemet är att det är ingen som direkt fångar några sympatiröster medan den upptinade morfadern mest har attityd. Med det sagt så är det alltid lika kul att se Louis de Funès i underläge, nu dessutom beroende av sin frus pengar.

Precis som Den stora blåsningen blev Nordpolaren en stor succé och cementerade Louis de Funès ytterliggare som den populäraste franska skådespelaren för sin tid. Själv blev jag inte lika imponerad. Premissen i sig är underhållande medan alla i ensemblen levererar goda rollprestationer med bra komisk tajming, men trots att filmen känns påkostad med absurda skämt kommer aldrig idéerna till liv. Molinaro och de Funès glömmer emellertid inte helt att underhålla dig. Filmen är fortfarande en lättsam kuriosa som är värd att se för dess närmast serietidningsaktiga upplägg och dess dårpippi till huvudrollsinnehavare.

Betyg 6

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen