Få saker känns så arketypiskt amerikanska som den vilda västern, med cowboys, indianer, öppna vidder och kamper mellan gott och ont som bara kan lösas av den som drar sin revolver snabbast. Därför är det nog lite överraskande att det finns ett land där indianfilmer nästan är mer populära än de är i USA. Ett land där en västernparodi blir den mest sedda inhemska biofilmen någonsin när den har premiär år 2001 och som håller rekordet än idag. Filmen heter Der Schuh des Manitu, genren Sauerkraut Westerns och landet Tyskland
Men hur kommer det sig att cowboys och indianer är så ofantligt populära bland surkål och bratwurst? Allt började med en brottsdömd före detta lärare som aldrig rest utanför sitt hemland.
Karl May
Karl Friedrich May (1842-1912) satt inspärrad i fängelset i Zwickau, Saxony, en region av dagens Tyskland, efter att ha blivit dömd för bedrägeri och stöld. Där börjar han läsa på om Förenta Staterna och blir fascinerad av den vilda västern. Så pass att han till slut börjar dikta ihop böcker själv. Han börjar spotta ur sig den ena äventyrsboken efter den andra och Karl blir snart en av landets mest populära författare. Mest populära är just hans västernböcker om indianen Winnetou, hövding över apacherna, och hans blodsbroder, en tysk ingenjör kallad Old Shatterhand. Problemet var bara att Karl hävdade att böckerna var självbiografiska, Old Shatterhand var baserad på honom själv, trots att Karl aldrig varit i USA. Eller i något annat land alls för den delen.
Inte för att det spelade någon roll för försäljningen. Karls romantiserade bild av vilda västern behövde inte ha något med verkligheten att göra, tyskarna älskade det ändå. Eller kanske just därför. Runt trettiofem böcker skrev Karl om Winnetou och fram till idag har hans böcker översatts till över trettio språk och sålts i 200 miljoner exemplar världen över, även fast de är som mest populära i hemlandet Tyskland. Här leker barnen cowboy och indianer, precis som i många andra länder, men här bråkas det om vem som skall vara indian. Alla vill vara Winnetou, precis som deras föräldrar haft samma bråk och senare sina egna barn kommer ha. Berättelserna om apachehövdingen Winnetou korsar generationerna och blir en del av den tyska kulturen.
På gott och ont, tycker vissa när det kommer fram att ingen mindre än massmördaren Adolf Hitler är ett fan av Winnetou-böckerna. Enligt ett envist rykte så hävdas det att Hitler beordrade sina generaler att läsa om Winnetou för att boosta deras moral.
Skatten i Silverjön
Med tanke på böckerna popularitet är det därför lite konstigt hur lång tid det tog innan det kom några filmatiseringar. Väckarklockan började ringa 1952 när Karl May Festival började arrangeras i Bad Segeberg med open air föreställningar av Winnetou och Old Shatterhand-berättelserna. Det här startade en tradition som fortsätter än idag av liveframträdanden av Karls böcker.
Men det är en nioårig Berlinpojke, Matthias Wendlandt, som är anledningen till att indianen tar steget till filmen. Lille Matthias tjatade nämligen på sin pappa, filmproducenten Horst Wendlandt, att sluta upp med ”dom där dumma deckarfilmerna”. Pappa hade nått stora framgångar med sin Edgar Wallace-serie. Filma Karl May i stället, sa Matthias. Där finns tyska hjältar och allt. Det är dom bästa böcker som finns! Så pappa Horst tog upp saken med filmbolaget Rialto och snart var de igång med att filmatisera Winnetou-boken Der Schatz im Silbersee (Skatten i Silversjön), med regissören Haral Reinl vid rodret. Frågan var bara var de skulle kunna fånga de majestätiska västernvidderna? De fann dem i dåvarande Jugoslavien.
Efter ett litet bråk med Stalin hade Josip Broz Tito, diktator över Jugoslavien, börjat gå sin egen väg med sin egen form av socialism efter andra världskriget. En socialism som var öppnare mot väst. Dessutom var Tito själv ett rejält fan av westernfilmer. Landet var därför öppet för filmiska samarbeten och med sin vackra natur så var producenterna av den första Karl May-filmatiseringen snabba att tacka ja.
Lex Barker (som tidigare spelat Tarzan i ett antal rullar) importerades från USA för att spela Old Shatterhand medan fransmannen Pierre Brice anlitades för att iklä sig rollen som Winnetou, apachehövdingen. Övriga roller är en blandning av tyska, jugoslaviska och övrigt europeiska skådisar. Budgeten var svindlande för tiden, 3,5 miljoner tyska mark, men chansningen visade sig lyckad. Mer lyckad än någon någonsin hade trott. Skatten i Silversjön blir en dundersuccé, vilket var än mer imponerande under en tid när tyska filmer sågs av allt färre biobesökare i en kamp mot den nya televisionen.
Skatten i Silversjön blev den mest sedda tyska filmen sedan krigets slut. Den är än idag den näst mest sedda tyska filmen i landets historia efter den tidigare nämnda Der Schuh des Manitu, som var en parodi på just den filmen. Skatten i Silversjön blev inte bara en publiksuccé, även kritikerna älskade den och gav den flera priser. Självaste Cahiers du Cinema kallade regissören Harald Reinl för en auteur. Sauerkraut westerns var därmed född.
Succén gav sådan blodad tand att några av filmens finansiärer strax efter vågade lägga pengar på westerns i ett annat europeiskt land, nämligen Italien. Det är tack vare Skatten i Silversjön som Sergio Leone kunde göra För en handfull dollar (1964) och därmed skapa Spaghetti Westerns.
Winnetou, Winnetou, Winnetou
Mellan 1962 och 1968 gjordes totalt 11 filmer om Winnetou, alla med Pierre Brice i rollen, även om hans ”vita broder” varierade. Ibland var det Lex Barker, ibland brittiska skådisen Stewart Granger (då som “Old Surehand”), ibland någon annan. Alla filmades i Jugoslavien. Winnetou – 1 Teil (Winnetou – Apachernas hövding), en prequel till Skatten i Silversjön, är än idag den tredje mest sedda tyska biofilmen i landet.
Det är svårt att som utomstående förstå vilket fotavtryck Winnetou-filmerna gjorde i den tyska kulturen. Den förvandlade Karl Mays mytologi till ett djupt rotat popkulturellt fenomen. Filmmusiken av Martin Böttcher släpptes på skiva, det första filmrelaterade släppet i Västtysklands historia, och sålde över en halv miljon exemplar. Ledmotivet till filmen låg på topplistorna i sjutton veckor. Brädspel såldes, samlarkort, leksaker, serietidningar, kokböcker, till och med cigaretter. Pierre Brice blev en superstjärna, trots att han själv knappt kunde några ord tyska när han tog rollen som Winnetou. Han är dubbad i alla filmerna, precis som de flesta andra skådisarna.
Allt det här gick inte östtyskarna obemärkt förbi, och de bestämde sig för att försöka slå grannarna i deras eget spel. För självklart ville de inte vara sämre. Bara att de gjorde de med sin egen lilla twist.
Indianerfilme
Efter andra världskriget hade den kommunistiska administrationen tagit över filmstaden Babelsberg i Berlin och ur ruinerna steg DEFA (Deutsche Film Aktiengesellschaft) som den statliga filmbolag i den nya republiken DDR (a.k.a. Östtyskland). Ingen film kunde spelas in utan godkännande av den statliga censuren, det rådde en strikt socialistisk doktrin. Filmerna var mer propaganda än underhållning, vilket inte direkt drog massorna till biograferna. När de såg succén av Winnetou-filmerna så såg DEFA en möjlighet att faktiskt tjäna lite pengar!
Men hur skulle det kommunistiska Östtyskland lyckas göra westerns? Hollywood-genren var ju amerikansk imperialism ut i fingerspetsarna. Dessutom är Karl May portad från att användas med sitt romantiserade porträtt av Amerika. Han hade ju även varit en favorit hos Hitler och nazisterna, det gick inte för sig. Istället vänder de sig till en serie böcker av en östtysk författare, Liselotte Welskopf-Heinrich. En känd antropolog som till skillnad från Karl faktiskt levt tillsammans med indianer. En tjeckisk regissör anlitas, Josef Mach, då ingen östtysk vågar ta sig an jobbet.
Die Söhne der Grossen Bärin (The Sons of the Great Bear) hade premiär 1966. Inspelad i Jugoslavien, delvis på samma platser och med samma kulisser och statister som sina grannar i väst. Huvudrollen spelades till och med av den serbiske atleten Gojko Mitic. År 1963 hade han anlitats som statist i Winnetou – Apachernas hövding, han är en av indianerna i bakgrunden. För varje ny Winnetou-film som gjorts hade Gojko fått komma tillbaka och spela allt större roller, men aldrig mer än en mindre biroll. DEFA snodde åt sig honom, satte honom i huvudrollen och gjorde honom till filmikon utan like i landet. Det hjälpte ju såklart att Gojko själv var från ett socialistiskt land. Här hade det inte importerats någon skådis från USA!
Till både de skeptiska kommunistiska ledarnas och filmbolaget självas stora förvåning blev The Sons of the Great Bear en gigantisk succé, med över 10 miljoner biobesökare. I filmen spelar Gojko den tappre indianen Tokei-ihto som leder sitt folk mot de onda amerikanska soldaterna. Östtyskarna hade nämligen twistat till det och vänt på steken. Nu var det nämligen indianerna som var hjältar och de vita amerikanerna som var skurkarna.
The Sons of the Great Bear skulle bli den första av tolv filmer producerade av DEFA mellan 1966 och 1983. Dessa filmer kom att bli kända som ”Indianerfilme”, inte som westerns. Ett medvetet avståndstagande till väst. Genom att ta indianernas parti mot de vita kolonisatörerna, kunde man kombinera ideologisk trohet med publikfrieri. Det blev ett sätt för makthavarna att både äta kakan och ha den kvar.
Sauerkraut Westerns lever vidare
The Sons of Great Bear blev aldrig någon internationell succé, även fast den i Östtyskland blev en lika stor succé som Winnetou blivit i Väst, och kvaliteten föll snabbt för varje film. Speciellt när storebror Sovjetunionen började producera sina egna vilda västerns, de så kallade Red Westerns, som blev rejäla framgångar och snodde åt sig av publiken.
I väst så tröttnade till slut biobesökarna också på Winnetou och hans vita polare. I slutet av 60-talet var genren död. Mindre än tio år efter den börjat. Men det betydde inte att apachehövdingens plats i Västtysklands kultur försvann efter det. Tvärtom så levde den i allra högsta grad kvar bland barn och ungdomar. På 1970-talet blev ljudboksversioner av Karls böcker rejält populära och färgade nästa generation tyskar och de vanliga böckerna fortsatte sälja som smör.
I efterhand började genren att kallas för Sauerkraut Westerns, i tradition med mat-temat som startades med de italienska Spaghetti Westerns. Än idag finns indianföreningar, klubbar och museum i det återförenade Tyskland, på båda sidor av den gamla gränsen. Att Winnetou fortfarande är en del av landets kultur blev tydligt när komikern Michal Herbig gjorde sin parodi Der Schuh des Manitu (Manitou’s Shoe) år 2001 och slog publikrekord. För att förstå humorn i filmen måste man ha sett de gamla 60-talsfilmerna, vara kunnig om mytologin. Vilket helt klart tyskarna visade sig ha och satte därmed återigen sauerkraut westerns upp på den populärkulturella tapeten.
Källor
Expressen, 17 januari 1965.
Frayling, Christopher. Spaghetti Westerns: Cowboys and Europeans from Karl May to Sergio Leone. 2006.
Gemünden, Gerd. Between Karl May and Karl Marx: The DEFA Indianerfilme (1965-1983). Film History, 1998, Vol. 10, No. 3, The Cold War and the Movies (1998)
Kristenson, Martin. Då indianer talade tyska. Kapten Stofil nr 12. 2003. http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=1618
Lavrentiev, Sergey. Red Westerns. International Film Festival Rotterdam. 2011.
Lavrentiev, Sergey. The Balkan Westerns of the Sixties. 2013. https://framescinemajournal.com/article/the-balkan-westerns-of-the-sixties/
Miller, J. Miller, Van Riper, A. Bowdoin. International Westerns: Re-Locating the Frontier. 2013.
Spröer, Susanne. Winnetou: Why so many Germans fell in love with the unrealistic ‘Indian’. 2016. https://www.dw.com/en/winnetou-why-so-many-germans-fell-in-love-with-the-unrealistic-indian/a-36861258
Vučetić, Radina. Coca-Cola Socialism: Americanization of Yugoslav Culture in the Sixties. 2018.
Wills, Matthew. Why East Germany Loved the Wild West. 2017. https://daily.jstor.org/why-east-germany-loved-the-wild-west/
