Första filmen i den italienska regissören Lucio Fulcis inofficiella Gates of Hell-trilogi (tillsammans med Beyond, The och The House by the Cemetary) inspirerades av skräckförfattaren H.P. Lovecrafts verk. I Staden med levande döda kan vi också finna häxor, helvetesportar och annat djävulskap som ofta florerade i Lovecrafts noveller.
När prästen William Thomas hänger sig i ett träd på kyrkogården i det lilla samhället Dunwich begår han en oförlåtlig dödsynd. Vad ingen då anar är att han genom sitt självmord har besannat en urgammal sägen som slår upp helvetets portar på vid gavel. Och ur dess gap spyr jorden ut horder av djupets onda andar som vill döda allt levande.
För att stoppa denna blodiga förintelse måste nu helvetets hål täppas igen. Detta innan alla helgons dag som närmar sig med stormsteg – annars kommer snart hela jorden bevandras av de levande döda.
Filmen kastar oss in i händelsernas förlopp och snabba klipp håller hela tiden tempot igång fram till slutet som blir något av en röra när handlingen byts ut mot att fokusera på stämning och dimfyllda skräckscener. Och det är just Fulcis visuella språk som ofta har lyfts fram och hyllats, förutom självklart att han kallats för ”the goriest filmmaker ever”. Även Staden med levande döda har en stilfull scenografi, men rätt så löjlig handling och agerandet är nästan aldrig på topp. Det tycks att de måste poängtera varje ord eller känsla ett steg för mycket vilket lätt bjuder in till överspel. Men denna form av osynkade munrörelser och over-the-top agerande har blivit ett signum för den italienska skräckfilmen och någonting man får göra sitt bästa för att svälja.
Tillskillnad från George A. Romeros zombies som har en logik grundat i någon form av ”realism” har Fulcis levande döda superkrafter, kan teleportera sig och tycks uppvisa stunder av levitation. Ta med biten om häxor och helvetesportar så blir dessa inslag en aning svårsmälta för de som söker mer ”jordnära” rysningar. Men så kommer också den italienska skräckfilmen ur exploitation-genren. Vikten ligger vid grafiska våldscener och Staden med levande döda är definitivt inget undantag som innehåller många ökända starka scener. Tarmkräkningen och en scen involverade ett huvud och en borrmaskin tillhör de mest omtalade. Men trots ytterst grafiska våldscener så blev Staden med levande döda inte stämplad som en Video Nasty, Storbritanniens lista på de värsta av värsta, som Fulcis tidigare film Zombie Flesh Eaters och senare Beyond, The blev. Fast det hindrade den inte från att bli förbjuden i bl.a. Tyskland, trots många omklippningar.
Som i många italienska skräck eller giallo-filmer vid den här tiden så hittar vi en svenska med i rollistan. Janet Ågren spelar en neurotisk patient till psykologen Gerry (Carlo De Mejo) som i och för sig tycker att sjuttio procent av den kvinnliga befolkningen har en neuros. Blandningen av italienska och amerikanska skådespelare håller annars vanlig nivå. Som den lokale byfånen Bob hittar vi Giovanni Lombardo, under sitt artistnamn John Morghen, som var med i flertal våldsamma skräckfilmer under den här perioden.
Fotot innehåller både Fulcis kännetecken med närbilder på ögon under spänningsscener och effektiva point-of-view filmningar som fångar in dig i vissa hoppa-till-ögonblick. Lyssna även efter alla skumma djurläten som lagts på ljudspåret.
Den notoriske Fulci var inte den trevligaste regissören enligt skådespelare som han regisserat men med Staden med levande döda skapade han en av flera kultklassiker som om man tittar bortom de ibland undermåliga rollprestationerna och fåniga handlingen närmast blir en filmisk mardröm med sitt frosseri i effekter som både chockerar och imponerar än idag. Filmen svagaste punkt ligger i hans fascination av det metafysiska, speciellt hur världarna för de levande och de döda går in i varandra, något han skulle fortsätta med i Beyond, The (1981), men för alla som vill ha lite äkta chockhorror så är Staden med levande döda ett måste.
