Om en genre spottar ur sig ett par kassasuccéer kan ni satsa era mödrar på att italienarna under 1970-talet skulle börja göra sina egna versioner av genren. I det här fallet var det filmer som 12 fördömda män som orsakade en mindre boom av andravärldskrigetäventyr i Italien under andra hälften av 1970-talet. Regissören Enzo G. Castellari deltog i trenden och gjorde en av de tuffare krigsfilmerna ni sett där tyskarna dör som flugor och nakna freüleins drar maskingevär. Inte så konstigt att filmen länge varit ett drömprojekt för Quentin Tarantino att göra en nyinspelning på.
Kultförklarat krigsraffel är bara förnamnet. Att Castellari inspirerats friskt från 12 fördömda män, Järnkorset och Kellys hjältar när det gäller storyn är något man snabbt överser med när gamle göteborgaren Bo Svensson och coola blaxploitationstjärnan Fred Williamson försöker undkomma både sina landsmän och tyskarna.
Ett gäng amerikanska krigsfångar med allt från mördare till tjuvar ska fraktas till ett straffläger bakom nazisternas linjer. Under en attack mot konvojen där större delen av officerarna dödas lyckas den brokiga skaran fly. Planen är att ta sig till Schweiz men efter ett missförstånd där de råkar skjuta en hel pluton av sina egna soldater måste de själva överta truppens uppdrag – att förhindra ett nazitåg att leverera ett djävulskt förintelsevapen. Plötsligt står de allierades hopp till ett gäng av mördare och desertörer!
Att Inglorious Bastards är en av Tarantinos favoritfilmer behöver definitivt inte betyda någon form av kvalitet. Han rankar Manos – The Hands of Fate, känd som en av världens sämsta filmer, som en sina absoluta favoriter. I det här fallet är det dock ingen som kommer att bli besviken. Det här är en krigsfilm som är mer äventyr än krig, en film som inte tar sig själv på så stort allvar och därför känns både lättsam och lekfull. Visst är det också svårt att inte charmas av denna kvalitetsmässigt simplare krigsfilm som måhända inte bjuder på några rollprestationer att tala om men som vet vad den gör.
Nakna brudar med k-pistar blev dock för mycket för den svenska censuren som totalförbjöd filmen. Detta hindrade emellertid inte videobranschen att släppa den innan videovåldshysterin blev ett faktum. Men vidare rå är Inglorious Bastards definitivt inte. Enzo G. Castellari pepprar istället på med sina slow-motion sekvenser där både tyskar och allierade sprängs i luften och faller väldigt långsamt. Snyggt, effektfullt och använt utan hybris. Bortsett från ett par tydliga modellscener så håller filmen förvånansvärt hög klass. Det här var när det fortfarande fanns pengar i den italienska filmindustrin.
Filmen har stunder som är skamlöst klockrena. Jag älskar att tyskarna pratar tyska och fransmännen franska! Detta används dessutom som en del av dramaturgin. Men det är också enkla visuella knep som när Tony frågar Nick hur länge han varit i arresten, Nick svarar genom att lyfta sin hjälm och avslöja ett långt hår. Eller när en blyertspenna visar sig vara lika oumbärlig som en schweizerkniv. Klassiskt!
Bo Svensson är mest känd för sin roll som flygaress i Robert Redford rullen Tid för hjältar men har hunnit med ett flertal större actionfilmer, senast ett inhopp som präst i Kill Bill: Vol. 2. Trots det är han så gott som okänd hemma i Sverige. Här knäcker han hårt. Fred Williamson är en av många amerikanska skådisar som reste till Italien och gjorde massa actionfilmer, flera med Enzo G. Castellari. Svensson och Williamson utgör ett gediget radarpar där framförallt den senare glänser starkt. Men man undrar ju sensmoralen med karaktären Tony, spelad av Peter Hooten, som är ett rasistiskt svin.
Inglorious Bastards är en underhållande Castellari-krigsrulle som trots sitt lekfulla manér bjuder på en hel del spänningsmoment. Varken skådespeleriet eller relationerna karaktärerna emellan är så mycket att tugga på men fy skam för den som ska vara petig. Äventyret är det nämligen inget fel på och Castellari bjuder hela tiden skaran på motstånd som gör att man glömmer de naggade kanterna. Det är ändå italiensk genrefilm vi talar om.
Italienska originaltiteln blir om man översätter bokstavligt ”The Damned Armored Train”. Man kan gott erkänna att Inglorious Bastards är en svår titel att knäcka.
