Filmkultur

Tjenare Kungen

Betyg 8

Vad gjorde du 1984?

Jag föddes. Att födas mitt i detta sjudande hav av musikstilar kanske fick mig att än idag älska årtiondets musik och stilar. När regissören Ulf Mamros med Tjenare Kungen bjuder en på en resa tillbaka till 80-talet är jag inte sen att hoppa på. Mycket av reklamkampanjen kring filmen har satsat på att framhäva olikheterna till idag – inget Internet, inga mobiltelefoner, inga cd-skivor – men det handlar om något så enkelt som en tjej som vill starta ett punkband och släppa singel, helst till jul. Idén fick producenten Lena Rehnberg efter att ha sett Almost Famous (2000) vilket slutade i ett manus av Anna Fredriksson och Ulf Mamros, löst baserad på Britta Svenssons roman ”Lucia i svart”.

I centrum av berättelsen står Abra, som bor i en mellansvensk småstad. Som enda punkare i denna håla blir hon trakasserad av alla raggare, när alla bara tycker hon är konstig. Hon älskar musik och framför allt Ebba Grön. Dessutom skriver hon egna låtar och drömmer om att dra ihop ett band och att spela in en singel. När Abra träffar Millan, en groupie till en kringresande synthpopgrupp bestämmer hon sig för att inte ta mer skit och liftar med gruppen till Göteborg. Abra lyckas genom en rad ”vita lögner” övertala sin nya kompis att dela lägenhet med henne.
För att klara sin försörjning tar Abra och Millan jobb på korvfabriken i Göteborg. Där träffar de Dickan, vars största idol är Ulf Lundell.

Ulf Malmros ingjuter i svensk film sin egen mix av värme, realism och annorlunda historier. Han har tidigare regisserat Smala Sussie (2003) och Den bästa sommaren (2000). För att få inspiration såg hela filmteamet på filmen G (1983) på stor duk.
Vad som utmärker svensk film oftast är just vardagsrealismen. Abra blir misshandlad av raggare i början av filmen. En jobbig men sann scen som ofta utspelade sig i lantis Sverige i början av 80-talet. Som helhet utmålar Malmros en dokumentär tårtbit av en tid då grupper som Alphaville och Ebba Grön toppade listorna, då en orange mohikankam var lika vanlig som en hockeyfrilla och då breda axelvaddar och pastellfärgade trikåbrallor ställdes mot trasiga jeans, nitar och säkerhetsnålar. Visst finns det något gott i att vara realistisk och visa nakna rumpor under en sexakt, höra skrikande smädelser och människor som bara gör det jobbigt för sig, men kan jag inte annat än känna det obekvämt och vrida mig i stolen under dessa ögonblick. De är emellertid snart förbi i utbyte mot en varm film som träffar rätt.

Personerna känns förvånansvärt levande i sina ofta absurda egenskaper som vi alla kan känna igen; ”Dickans” demoner, Millans ego och Abras ständiga försök att bli omtyckt med sina ”vita lögner”. I första halvan av filmen blir det verkligen lite för mycket. Varför kan de inte bara säga sanningen?
Nya stjärnskottet Josefin Neldén imponerar som Abra, men även resten av ensemblen gör bara gott ifrån sig. Som Abras kompis Millan, ser vi Cecilia Wallin och rollen som synthtjejen Gloria spelas av Johanna Strömberg. Isa, den fjärde medlemmen i deras band, spelas av Malin Morgan (Smala Sussie). Som så ofta i Ulf Malmros filmer får vi självfallet se Kjell Bergqvist, som tycks vara med i allt nytt i svensk filmväg, i en färgstark roll.
Abras kärleksintresse Dickan, spelas av Joel Kinnaman som själv tycker Uffes musik är ”jävligt dålig”.

Tjenare Kungen är en charmig, nostalgisk och underhållande film om ett rockband på 80-talet – heter det i pamfletten. Jag kan bara hålla med. Att väcka 80-talet till liv är en bra idé bara det, men att lyckas göra en historia fylld av humor, värme och jäkligt bra musik är imponerande. Tempot hålls igång hela filmen. Något som medför ständiga tvära kast som kan bli lite väl tjatiga, men det är något man får ta.
Musiken spelar såklart en viktig roll i Tjenare Kungen när det handlar om ett punkband. Man behöver inte vara en Thåström-fantast för att gilla filmen, även om han har bidragit med en nyskriven låt. De har köpt en drös rättigheter till både svenska och utländska sköna 80-talshits som vi bjuds på.
Svensk film har en benägen att vara dystra, men Tjenare Kungen är en glad överraskning.