Torso

|

Torso är en oerhört förbisedd och underskattad giallo av Sergio Martino, som kom att bli en stark influens för den amerikanska slasher filmen i form av Halloween (1978), Fredagen den 13:e (1980) och My Bloody Valentine (1981). Utan att bli en Dario Argento copycat fyller Martino filmen med giallons alla klassiska ingredienser; nakna vackra kvinnor, stämningsfull musik, svarthandskeförsedda mördare och effektfulla mord som får den mest blodtörstige skräckfantasten att blåsa i visslan.
Två college-flickor från en konstskola i Rom hittas brutalt mördade, en efter en, och den unga Dani (Tina Aumont) tror sig ha sett gärningsmannen. När hon hotas till livet flyr hon iväg med tre väninnor till en öde belägen villa för att komma undan hemskheterna.

Sergio Martino var en av många italienska regissörer som skiftade genrer lika fort som svenskar byter matvanor. I den skaran var han dessutom en av de bättre och med den stilistiska giallon Torso skapade han ett av de mer blodisande verken från det italienska 70-talet. Giallon handlade mycket mer om yta än innehåll. De bjöd nästan aldrig på en mordgåta i Agatha Christie stil med pusslande detektivarbete eller för den delen gav mördaren någon egentlig psykologisk bäring att tala om. Även om det självfallet gjordes försök. I Torso är det inga undantag, mördarens motivation har inte den minsta betydelse för handlingen, så all exposition blir mest som kuriosa. Trist kan man tycka men Martino kan sina saker och ingjuter en suggestiv spänning som ständigt håller ditt intresse, och dina nerver, levande.
Man har sett tillräckligt många thrillers och rysare för att veta att de mest uppenbart misstänkta såklart inte är de skyldiga. Fast Martino gör detta väldigt bra och kastar lekfullt in flera alternativ för att reta dig och inte göra saker alldeles för uppenbara. Under produktionen fick inte ens skådespelerskorna veta vem som var mördaren och för en gångskull märks det.
Skickligt navigerar Martino förbi att göra filmen så långsökt löjeväckande som italienska skräckisar har en tendens att bli. Både agerandet och manuset av Ernesto Gastaldi är bland det bättre jag varit med om för att inte nämna musiken av DeAngelis bröderna som håller minsta lika god klass som den av Goblin, Argentos favoritkompositörer.

Något italienarna var speciellt duktiga på var intressant foto. Förtextsekvensen klipps med intressanta kameravinklar medan mordscenen i den dimmiga skogen ges en alldeles atmosfärisk touche som både är snygg och stämningsfull.
Makeup effekterna är över medelsnittet medan vi får en nakenbadsscen för att fylla nudismkvoten. Kombinationen av sex och våld gör Torso till ett prima exempel på det bästa av vad genren har att erbjuda. En av filmens starkaste sidor är att den undviker ett klassiskt klavertramp genom att morden är utspridda över filmen så att det aldrig blir någon lång väntan.

Suzy Kendall (Ljudet från kristallfågeln, 1970) och Tina Aumont är slående som de kvinnliga huvudrollerna. Genreveteranen Luc Merenda dyker upp i en biroll, Merenda gjorde nyligen ett avbrott från sin femtonåriga pension från filmen och spelade i Hostel 2 (2007). Som nämnt flyter både dialog och rollprestationer på bra utan att överspelsflaggan viftas. Inga underverk men jag reagerar helt klart. Samtidigt så ges vi aldrig någon riktig huvudkaraktär genom hela filmen vilket är både till dess fördel och nackdel. Några karaktärsfördjupningar blir det inte men samtidigt så tillför det till den redan täta stämningen av den ovetande förväntan på vad som ska hända.
Sista tredjedelen av filmen när Suzy försöker gömma sig för mördaren är bland det bästa jag sett i skräckväg. Så lysande snyggt att jag kan rekommendera filmen bara för de sista tjugo minuterna. Resten av filmen håller för den delen också god klass. Ett MÅSTE för alla som älskar genren.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 7

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *