Rånaren Albert Ganz rymmer från fängelset med hjälp av partnern Billy Bear – efter att ha skjutit ner två vakter. Med hjälp av sina lika hänsynslösa kumpaner letar han efter bytet från deras senaste rån.
Jack Colt (Nick Nolte), San Franciscos tuffaste och mest uppkäftiga snut, får det som en personlig vendetta att ta fast dem, efter ett skjutdrama där de bland annat dödat en av hans kolleger med Jacks egen revolver. Mot polischefens order börjar han jaga dem på eget bevåg. Han får reda på att småskurken och skojaren Reggie Hammond (Eddie Murphy), som sitter på kåken, haft kontakt med Ganz gäng. Efter vissa påtryckningar lyckas Jack få ut Reggie, men endast för 48 timmar. Dock är Reggie inte villig att hjälpa den råe Jack, som behandlar honom som skit. Men till slut vänder det udda paret upp och ner på stan under den vilda jakten…
För Eddie Murphy, som åren innan slagit igenom stort i humorprogrammet Sathurday Night Live tillsammans med bl.a. Chevy Chase och Dan Aykroyd, blev småskurken Reggie första filmrollen – och han har mer än ett ess i fickan. Det här var på den tiden då Eddie Murphy fortfarande kändes rolig och fräck. På senare tid har det blivit allt fler snälla familjefilmer för honom, men då och då gör han en film där han visar sin begåvning. Senast i Bowfinger (1999) mot Steve Martin.
Nick Nolte spelar en hårdhänt, råbarkad och drickande karaktär – en roll han spelat otaliga gånger sedan dess och lärt sig bemästra. Hans karaktär följer inte några reglementsregler, utan går sin egen väg, och får på samma gång polischefen över sig. Nick Nolte har tyvärr inte synts till mycket de senaste åren. Det har mest blivit småroller här och där.
48 timmar är en av de många stilbildande polisfilmer från 80-talet där ett omaka par förs samman. Handlingen kan det inte klagas mycket på – det är ren action. Men det är dock samspelet mellan Noltes uppkäftighet och Murphys rappa käft som bär fram filmen. Det är ett nöje att se hur de ryker ihop med varandra, och det blir även en del slag.
Filmen citeras ofta i filmkretsar, och scenen där Murphy terroriserar en lantisbar är en riktig klassiker.
Det är inte ofta ”omaka-par-filmer” lyckas. På senare år är det endast Rush Hour (1999) som varit värd att se, där den ännu mer rappkäftiga Chris Tucker föses ihop med kampsportidolen Jackie Chan.
Regissören Walter Hill har gjort otaliga actionfilmer, men de senaste i hans repertoar har dock inte varit i samma klass som 48 timmar, som får anses vara bland hans främsta verk. 1990 gjorde han en sämre uppföljare som hette 48 timmar igen, men den har inte alls samma charm och humor som föregångaren.
48 timmar är inte världens bästa rulle, varken visuellt eller dramaturgiskt, men det är inte något som jag tycker krävs i en actionfilm. Även om det har gjorts otaliga filmer där två omaka karaktärer föses ihop mot sin vilja, och där huvudkaraktären trotsar sin chef, så känns 48 timmar inte klyschig. Den här filmen var trots allt bland de första i sitt slag och kan fortfarande underhålla en vardagskväll då det vanligtvis inte finns något bättre att se.
