Året är 1936. I Cornwall, England, bor de två äldre systrarna Janet och Ursula Widdington som lever ett stillsamt liv tillsammans. Upptäckten av en skeppsbruten man på stranden nedanför deras hus kommer emellertid att störa friden för både dem och invånarna i samhället de bor i. Den unga mannen, som inte tycks komma från England, blir snart en del av Widdington-systrarnas liv och hans närvaro har en allt tydligare effekt på dem båda.
Brittiska skådespelaren Charles Dance gör ett överraskande val som sin regidebut när han själv adapterar William J. Lockes novell. Lägg därtill att Lavenderflickorna är en charmig och skickligt genomförd drama som visar på en självsäker Dance i sin debut. Som aktör minns vi honom tydligast som ondskefull skurk i The Golden Child och Den sista actionhjälten, samt för senare roller i Ali G indahouse och Swimming Pool. Nu har han valt att lämna plats för att befinna sig bakom kameran. En plats man med intresse ser om han tar igen.
Filmad redan 2004 så har Lavenderflickorna tagit sin tid för att släppas i Sverige. Varför kan man undra om denna ömsinta, mysiga men harmlösa historia som både vaggar in dig i tidseran och aldrig blir så vidare spännande. Janet och Ursula spelas båda två förträffligt av Maggie Smith och Judi Dench. Janet är den ansvarsfulla äldre systern, änka efter en avliden soldat; Ursula är den yngre som får oväntade känslor väckta av den vackre unge mannen. Det finns inget ont att säga om de båda skådespelerskorna. Båda visar på den höga klass man lärt sig att förvänta av dem. Nya tyska stjärnskottet Daniel Brühl från Good bye, Lenin! (2003) och De feta åren är förbi (2004) spelar den mystiska främlingen med samma talang som han visade i de nämnda filmerna.
Hos agerandet i filmen finns inget att klaga på. Istället är det engagemanget som ofta tenderar att bli ljummet, speciellt då tempot halvvägs tappar fart och minuterna börjar kännas längre än vad de är. Vad som börjar som ett lättsamt drama blir till slut en spretig sak med ett flertal fokus som den inte tycks veta vad den ska göra av med. Trots det kan man undertill skymta den berättelse som filmen borde ha koncentrerat sig på, om två systrar, en som upplevt kärlek, en som inte har, och vad som händer när en ung man stiger in i deras liv och när de inser att de inte är ensamma om att visa intresse för honom. Filmen förlorar på att inte fokusera starkare på deras dynamik och hur de känner för de val de gör och konsekvenserna av dessa. Nu rinner känslorna av lite väl lätt.
Fastän det inte går att undvika att känna att Dance är imponerande hemmastadd i genren så ger Lavenderflickorna inget bestående intryck och den stilsäkra debuten blir trots sin charm en smula tandlös. Fast vad gör det när den är så välspelad och som med de flesta brittiska periodfilmer lyckas förmedla känslan av sin tidsepok.
