Filmkultur

Amityville Horror

The Amityville Horror är baserad på den verklighetsbaserade spökhistorien om George och Kathy Lutz. 28 dagar efter det att paret…

The Amityville Horror är baserad på den verklighetsbaserade spökhistorien om George och Kathy Lutz. 28 dagar efter det att paret Lutz flyttat in huset på 112 Ocean Avenue i Amityville, tvingades de lämna huset under dramatiska omständigheter. Året innan hade familjen DeFeo mördats i sömnen av familjens äldste son som hävdat att han följt inre röster som uppmanat honom till att skjuta ihjäl sina föräldrar och fyra småsyskon. Än idag vet man inte tillfullo varför Ronnie DeFeo gjorde detta, eller varför ingen av familjen av eller grannar hörde skotten. Händelserna som familjen Lutz genomled har beskrivits i en bästsäljande roman, och skildrades i den välkända skräckfilmen Huset som Gud glömde redan 1979. Nu är bolaget som släppte Texas Chainsaw Massacre (2003) redo med sin nya remake av en gammal klassiker. Varför dem ännu inte lärt sig kan man undra. Efter en undersökning fann de att publiken lockades mest av filmer baserade på verkliga händelser. Vi förstår snabbt bolagets motivation när de direkt trycker ”Based on the true story” i ansiktet på oss i större font än själva filmens titel! Vad som sedan följde skulle jag definitivt inte kalla för realistiskt eller trogen förlagan. Även om de hävdar att de gjort djupgående research.

Mina hopp för en hygglig skräckupplevelse grusas snabbt när inledningen kastar oss in i det moderna harikiri bildspråket bestående av snabba klipp, flashiga bilder och ett överflöd av ljudeffekter att drunkna i. Regidebutanten Andrew Douglas följer detta musikvideo inspirerade sätt att filma som nästan blivit en mall idag för stinkna rysare till punkt och pricka. Infantila skräckeffekter efterföljer varandra och det tar inte lång tid innan jag bara sitter gapande och förundras hur korkad filmen faktiskt är. När ska amerikanerna sluta envisas med att visa för mycket? Och bevara mig det konstanta mullrandet från ljudspåret. Det blir inte spännande om det låter så hela filmen. Man blir trött på de simpla ”Bu” effekterna.

The Amityville Horror är en typisk amerikansk b-skräckis gjord med a-budget där allting trycks upp i ansiktet på en. Där logiken har tagit semester i förmån för dialoger och scener som ska likna spännande men som bara går att skaka på huvudet åt.
Om man nu bara vill skrämmas och sugas med i atmosfären? Det flashiga visuella förhindrar att man på något sätt blir engagerad i vad som händer. Men om man är lättskrämd så fungerar säkerligen de otaliga skrämseltricken fullt dugligt. Komikern Ryan Reynolds är förvånansvärt bra i rollen som allt mer besatta Georg, fastän överspelet mot slutet kunde ha tonats ned.
Vi får även veta mer om historien bakom huset. Fast det blir klart att filmbranschen försöker hitta en ny Hannibal Lecter, i skinnrock och allt, och framställer saker lite väl hemskt. Verkar det inte alltid finnas en rikt illustrerad bok till hands när man behöver en?

Med denna pågående nyhetstorka från Hollywood får man börja gå till biograferna med ett huvud blankt på förväntningar att jämföra original med nyversion. Istället se dem som två olika tagningar av samma historia. Fast även som jag skulle se Amityville Horror utan att dra paralleller till originalet så är det en katastrofal film. Jämförelsevis står sig originalet nästan som en smärre klassiker, som fastän seg lyckades med att etablera en rysande stämning med insinuerande och realistiskt förlopp.
I filmen porträtteras George Lutz som en galning beredd att mörda sin familj bland mycket annat. Något som fått den riktige George Lutz att stämma manusförfattarna och filmbolaget. Det säger om något vilket syn skaparna bakom denna remake har.

Nu blir jag varken skrämd eller insugen i stämningen. Vilken för mig är det viktigaste kriteriet för en god skräckfilm. Om man ska säga något till dess försvar är att den är snygg. Bild och ljudmässigt är det en välgjord och välfylld. Effekterna är godartade, synd bara att de används på så fel sätt.
The Amityville Horror är en stor besvikelse som t.o.m. lyckas göra narr av en spökhistoria. Vilket inte tycks så jättekonstigt när Michael Bays namn dyker upp som producent. Om ni söker efter att bli rädd – ”Go fish”. Här hittar ni inget av värde.

Betyg 2

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen