Filmen öppnar med en scen på en kyrkogård där kvinnor och änkor slåss mot vinden för att städa gravarna av deras älskade. Det finns inga män närvarande och så ska det förbli. Här är det kvinnorna som tar hand om allting, arbetar, sköter om och delar med sig till varandra. Pedro Almodóvar har alltid haft en förkärlek till kvinnoporträtt i sina filmer och det visar han här mer än någonsin. Styrkan i hans filmer har alltid varit de emotionellt rika karaktärerna, som låts uttrycka ett brett register av känslor vilket skapar en känsla av realism som många filmer inte vågar sig på.
Karaktärerna blir aldrig tvådimensionella eller simplistiskt uppdelade i talande kategorier som god eller ond. I ”Att återvända” hittar vi ett exempel på detta i en form av kvinna som arbetar som prostituerad men är också en sprudlande och väldigt god vän. Att utmåla människan i motsats till dess yrke är något som Almodóvar uttryckligen velat göra och det är också vad som ger extra tyngd till hans filmer. Problemet med tiden har istället blivit att precis som Brian De Palma har Almodóvar börjat kopiera sig själv. Vi känner igen mönstren, kvinnorna och färgerna och det intryck de en gång gjorde är möjligtvis inte lika stark i dag på grund av detta.
Det vill inte säga att ”Att återvända” är en dålig film för det. Tvärtom så är det en känslomässig bergochdalbana om det förflutna och idag fyllt av excellenta framträdanden. Vi får främst följa Penelope Cruz karaktär Raimunda och hennes syster Sole som förlorade sina föräldrar i en eldsvåda några år tidigare. När deras moster dör träder en person fram som kommer förändra deras liv för alltid.
Att se Penelope Cruz blomma ut, full av energi och starka känslor, är en fröjd, även om det är förståeligt varför kvinnoensemblen fick dela på skådespelarpriset i Cannes. Hennes amerikanska prestationer har gått rätt obemärkta förbi. Men alla kvinnorna i filmen är så välbesatta. I en av rollerna hittar vi dessutom Almodovars favoritaktris Carmen Maura, men även unga Yohana Cobo klarar galant av de svåra dramatiska scenerna.
Almodóvars vanliga blandning av udda, roliga och tragiska ögonblick påträffas även här och han väljer återigen att visa människor i den urbana underklassens periferi. Dock är den inte lika full av prostitution, korrupta poliser, svävande sexuella läggningar och husfruar som den brukar vara. Ärligt talat känns ”Att återvända” stundtals som en Almodóvar-light version där jag aldrig blir så vidare betagen av historien. Även om man kan förstå vissa av trådarna i filmen och hur de relaterar till filmens övergripande tema så får de aldrig den effekt man skulle önska. De stora känslorna blir svåra att ta åt sig genom filmduken.
Återvändandet som titeln refererar till har ett flertal betydelser, inte bara bokstavliga men också hur det förflutna kommer tillbaka, upprepas, i form av händelser idag, vilket är bland det mest intressanta i filmen. Bilden av kvinnornas levnadsöden, hur de försöker få bukt på sin tillvaro och hitta emotionella tryggheter för att behålla sin värdighet är också det tämligen gripande att se. Vänskapen och familjebanden som delas är uppfriskande att se i en film idag.
”Att återvända” lämnade mig både berörd och förvånansvärt oberörd på samma gång. Det var en upplevelse som både imponerande skådespelarmässigt och med sitt varma hjärta men som också inte gav något bestående intryck som flera av Almodóvars tidigare filmer har gjort. Den allt för tunga dramatiken har fått lämna plats och den är lättsammare än flera av hans filmer på senare tid. Att kalla den något annat än väldigt bra är dock en skymf. För den inbitne Almodóvarianen faller sig möjligen ”Att återvända” som en igenkännande bagatell men det är svårt att motstå den värme och myller av känslor som han stoppar in i sina karaktärer och den rytm han ingjuter i berättandet. ”Att återvända” är måhända inte det bästa som Almodóvar gjort på senare tid, det går snabbt att konstatera, men det är en upplevelse som är värd att besöka och ta till sig i dagens kalla vinterväder.
