Ordet Gremlin myntades för första gången av barnboksförfattaren Roald Dahl under andra världskriget. Dåtidens bild av gremlins var små män som levde inuti krigsplansmotorer och fick planen att störta. En myt som länge levt kvar, men aldrig tidigare blivit av att filmatisera. Vid två tillfällen har en gremlin fått äran att visas i tv; ena var Snurre Sprätt avsnittet Falling Hare (1943) där en gremlin var en gul liten figur med gullig näsa, den andra var ett välkänt avsnitt av kultserien The Twilight Zone – Nightmare at 20.000 feet, där William Shatner trodde sig se en gremlin på vingen av ett plan. Men i och med långfilmens release omformades myten. För idag, när vi hör ordet Gremlins, så tänker vi inte på smådjävlar i flygplansmotorer utan på små elaka varelser som inte tycker om vatten eller solljus och som man absolut inte ska mata efter midnatt!
Uppfinnaren Randal Peltzer letar efter en bra julklapp till sin son, och hittar en mystisk liten varelse i China Town som han köper hem. Den söta håriga lilla varelsen får namnet Gizmo. Med Gizmo medföljer tre viktiga regler som Billy alltid måste följa. Han får aldrig bli blöt. Håll honom borta från starkt ljus och aldrig, aldrig mata honom efter midnatt!
Historien skrevs av den då nyligen färdigstuderade Chris Columbus, vars penna även ligger bakom barnäventyrsfilmen Dödskallegänget (1985). På senare tid har han emellertid hållit sig till regi, med filmer som Ensam Hemma och dess uppföljare, men främst de två första Harry Potter filmerna. Gremlins-manuset hann ändras ett par gånger innan filmen var färdiginspelad. Från början var den mycket mer rå och mörk än det som slutligen blev Gremlins. En förändring vi tackar mycket för.
Den verkliga mannen bakom filmen var Steven Spielberg, som stod bakom de flesta av de stora kassasuccéerna under 1980-talet. Spielberg fick tag på manuset som florerade mellan de olika studiorna och skickade det till Joe Dante, efter att ha sett hans varulvsfilm Howling (1981). Gremlins skulle bli den första filmen från hans nystartade produktionsbolag ”Amblin”. Dante bestämde sig tidigt att den film som stod i manuset inte var den film som han ville göra, och gjorde därför det till den komiska fabel den är idag. Som exempel fanns en scen i manuset där Billys mamma får huvudet avhugget av en gremlin och det studsar ner för trappan. När jag hörde det så höll jag absolut med Dante att det inte var en film jag ville se.
Gremlins är en svart humoristisk fabelliknande julsaga. Gullig i sina stunder, rå i andra.
Men det som troligen blev filmens verkliga lockelse var den hypergulliga varelsen Gizmo. (Vars röst gjordes av komikern Howie Mandel.) Värt att nämna är att Gremlins var en av de första filmerna som verkligen satsade och tjänade stor kosing på produktförsäljning. Men vem skulle inte vilja ha en egen gosig Gizmo?
Det gläder mig alltid när filmmakarna satsar på detaljer och man kan se om filmen flera gånger bara för att upptäcka nya saker i marginalerna. Vi får bl.a. ta del av en hel bunt filmreferenser. Ett flertal till Spielbergs filmer, inte så överraskande. Men de observanta kan även få syn på tidsmaskinen från den klassiska George Pal filmen Tidsmaskinen (1963).
Min förtjusning, som jag är övertygad att inte bara jag delar med mig själv, är gremlinsvarelserna. Jag vill se så mycket som möjligt av dem! Filmen är ju emellertid ämnad att vara en skräckfilm. Då gäller tekniken ”less is more”, vilket i detta fall innebär att om vi får se de små monstren för mycket försvinner skräckelementet. Och så var ju faktiskt fallet. Gremlins var vid sin tid skrämmande, men mot dagens standard så har vi väldigt svårt att se något läskigt i ett par dockor som i majoriteten av sin speltid är roliga. Därav försvinner en faktor som tidigare lyfte upp filmen. Istället tror vi att Gremlins kommer att vara rolig, men upptäcker snart att filmen inte är en komedi. Det är en svart fabel, som dock innehåller en rad komiska element. Miljöerna är stilistiska, en medveten handling för att få jämspel mellan varelserna och omgivningen. Filmen spelades mestadels in på samma område som Tillbaka till framtiden (1985), och känslan av att miljön inte är helt äkta fungerar riktigt bra med den sagoliknande egenskap filmen har. Den skulle inte ha fått samma genomslagskraft om den hade utspelats i en rå och smutsig verklighet. För att hinna påpeka det innan någon annan gör det så är jag medveten om att uppföljaren utspelades i New York, men varför jag tycker det fungerar är inte läge att berätta nu.
Gremlins två huvudrollsinnehavare var okända när filmen begav sig, och är exakt lika okända idag. Zach Galligan gjorde här sin debutroll; han är varken stel eller spelar över, utan lyckas leverera ett tillfredställande agerande. Vart hans karriär sedan tog vägen kan man sedan undra med de publiksuccéer som Gremlins filmerna var. Phoebe Cates var inte helt oäven med skådespeleri, men detta var även hennes genombrottsroll. Hennes frånvaro från filmvärlden är dock frivillig då hon under tidigt 90-tal valde att ägna sin tid åt sin familj med Kevin Kline, som hon gift sig med ett par år tidigare. Även Cates gör ett trevligt, och faktiskt rätt så sött, framträdande. Roligast karaktär har emellertid givits Dick Miller, som en gammal xenofob som alldeles för väl minns historierna om de elaka gremlins. Dante har haft för vana att placera Miller i någon liten roll i varje film han gjort.
Huruvida filmen är bra eller inte råder det ingen tvekan om. Känslan finns emellertid att filmen inte ger oss allt som den en gång gav 80-talets publik. Fastän effekterna fortfarande står sig, en bravad som är sällsynt idag, så blir förväntningarna inte helt emotsedda. Vi ska inte glömma bort att Gremlins är en nostalgisk film som ett otal såg på just 80-talet, och därför ser den igen med minnen i bagaget. Kraven är då inte lika höga, och filmen är en av 80-talets bioduksikoner som man helt enkelt inte får missa. Gremlins var inte bara en film, det blev en del av vår populär kultur.
