Italienske rumpälskaren Tinto Brass låter sin nyinspelning av den japanska 50-talsfilmen Lidernas hus (1959), i sig baserad på boken ”Kagi” av Junichirô Tanizaki, utspela sig i fascismens Italien där nyårsklockorna precis ringer in 1940 i staden Venedig. Nino Rolfe (Frank Finlay) är en åldrande konstprofessor som efter 20 års äktenskap är missnöjd med sitt och sin yngre hustru Teresas (Stefania Sandrelli) sexliv. Han finner henne alldeles för blyg och timid. För att utmana henne börjar han skriva en erotisk dagbok som han ser till att hon läser. Till svar börjar Teresa skriva sin egen dagbok. När de smygläser varandras innersta önskningar och sexuella fantasier uppstår ett triangeldrama där deras dotter Lisas (Barbara Cupisti) pojkvän Laszlo (Franco Branciaroli) används som en spelpjäs i Nino och Teresas hemliga sexuella lek.
Även om den svenska titel må låta bra är den lite missvisande. Originaltitelns nyckel (”La Chiave”) går nämligen inte till någon dörr utan till den skrivbordslåda där Nino Rolfe förvarar sin dagbok. Tinto Brass hade en förkärlek att låta sina filmer utspela sig under andra världskriget och genom nazismen/fascismen visa hur totalitära makter förfaller i dekadens eller mot dess bakgrund förevisa människor i depraverat leverne. Därför är det ingen överraskning att han valt att flytta handlingen till Mussolinis fascist Italien.
I jämförelse med Caligula (1979) och Salong Kitty (1976), Brass tidigare och mest kända filmer, blir filmen emellertid inte lika bisarr. Inte heller kan den sägas vara speciellt engagerande, filmen är en aning långsam och tunn. Förvisso aldrig seg men den pågår alldeles för länge. Spelet mellan Nino och Teresa räcker nämligen inte hela vägen, intrigerna blir nämligen snabbt mindre dramatiska och när de båda blir medvetna om varandra redan tämligen tidigt i filmen så blir resten en erotisk berättelse utan tyngd.
Men erotisk är precis vad den är med många ganska explicita sexscener utan att det övergår till pornografi. Även om det är fasligt nära. Men när det kom till erigerade penisar använde Brass emellertid proteser. Stämningen är burlesk med formiga kvinnor och håriga kön där varken man eller kvinna sliper undan att utsättas för kamerans närgångenhet. Den öppna synen på nakna kroppar och sexualiteter är på ett hörn befriande ställd mot dagens mer laddade syn på sex. Befriande på det sättet att en naken kropp inte behöver betyda pornografi. Former, hår och hud är fullkomligt naturligt i Tinto Brass film.
När filmen släpptes 1983 blev rubrikerna stora, inte för filmens vågade innehåll, utan för att både Stefania Sandrelli och Frank Finlay var aktade skådespelare som nu blottade sig själva i Tinto Brass regi. Även om det är Sandrelli som får stå för majoriteten av blottandet så drar även tidigare Oscarsnominerade Finlay sitt strå till stacken. Rollerna framförs som sig bör i italiensk film även om ett visst frågetecken läggs på att Sandrelli och Barbara Cupisti spelar mor och dotter när de efter utseendet att döma lika gärna kunnat spela systrar.
Tinto Brass kännetecknande fokusering på speglar spelar stor roll i de erotiska scenerna, speciellt i mötena mellan Teresa och Laszlo. I allmänhet är filmen tjusigt fotograferad där varje del av Venedig lånar sig väl till vackra bilder och bakgrunder till scener. Filmens brunaktiga ton är värd att anmärka. Lägg därtill utmärkt musik av Ennio Morricone och vi vet återigen att italienarna kan hur man hanterar det audiovisuella planet.
Bakom låsta dörrar är ett utav Brass främsta filmer som inte bara blottar en kvinnas gömda sexualitet utan både manliga och kvinnliga kroppar i ett triangeldrama som tyvärr pågår alldeles för länge för sitt eget bästa. De erotiska scenerna är fyllda med en känslobredd från passion till melankoli vilket tar dem bort från att vara pornografiska. Sexet sker heller aldrig bara för sakens skull utan avslöjar alltid något om karaktärerna eller för handlingen framåt. Brass visar väl på sina tekniska kunskaper, tyvärr kan inte lika mycket sägas om filmens tunna handling eller brist på engagemang. Bakom låsta dörrar är därför en tudelad upplevelse vars kvalitéer gör den till en intressant film värd att nämna.
