Har ni sett någon av alla reklamstickers eller affischer som förkunnar om Bang Bang Orangutangs premiär så har ni säkerligen samma som jag trott att det är en komedi det rör sig om. Dessa förväntningar kan ni skrota redan vid entrén. Den danske regissören Simon Stahos bjuder oss ännu en gång på en bilresa med kärlek och förlust på vägen. Måhända inte lika fixerad vid bilens sceneri men Mikael Persbrandt sitter åtminstone halva filmen i förarsitsen. Ni läste även rätt, Persbrandt är tillbaka i huvudrollen och har nästan blivit lika vanlig i svensk film som Jean Reno är i fransk. På samma sätt som Stahos förra film Dag och natt (2004) är Bang Bang Orangutang en personlig film som är en svensk-dansk samproduktion men inspelad i Sverige och med en helsvensk skådespelartrupp. Större delen av skådespelarstallet återvänder även, eller vad sägs om: Mikael Nyqvist, Lena Olin, Tuva Novotny, Fares Fares, Reine Brynolfsson, Jonas Karlsson och Shanti Roney. En begåvad ensembletrupp som visar sina bästa sidor i detta förlustdrama.
Den framgångsrika affärsmannen Åke Jönsson älskar sig själv. Och sin karriär. Och sin stora, dyra bil. Men i ett ödesdigert ögonblick förändras hans liv och han förlorar sin hustru och sina barn, som han mitt i karriärshetsen har glömt att älska. Plötsligt är allting förändrat och Åke står på gatan utan någon att älska. Bang Bang Orangutang handlar om att tappa kontrollen och att våga söka den stora kärleken. Om livets bräcklighet och kärlekens styrka. Simon Staho beskriver den själv som ”Romeo och Julia” möter ”King Kong”. Jag vill inte förstöra något men någon kärlekssaga är detta inte. Istället får vi följa hur en mans liv raseras och hur han hanterar detta. Det är svårt att sympatisera med en man som är så inne i sina problem att han inte ser hur fel han beter sig. Istället sitter jag mest och retar mig på att han inte lär sig så att saker kan bli bra.
När The Clash öppnar filmen med en häftig liveinspelning förstår man att Bang Bang Orangutang försöker bryta med det gråa statiska bildspråket. Eller varför inte bara titta på filmens poster? Staho smetar på med så många färgfilter att man inte kan annat än tro att någon fetisch måste vara inblandad. Allt är rakt i ansiktet på en. Musik, färger och ljud experimenteras med på ett väldigt intressant sätt. Den dödstystnad i Åkes bil som är så plågsam. Åkes kulörstarka technokläder som han i kärleksruset införskaffar sig. Allt är högst medvetet gjort och till för att inte vara varken subtil eller minimalisk.
Visst är historien rätt mycket misär, men i den finns det också en viss humor när Åke inte vet helt rätt eller när han pratar med sin dotter. Skåda även allas förvåning när ett pruttskämt plötsligt dyker upp. Fastän ett så bökigt upp och ner drama så slutar den med en viss tillfredställelse. Även om det verkligen är svårt att veta vart filmen egentligen kommer att sluta upp.
Det finns inte så mycket mer att säga om Mikael Persbrandt förutom att detta är hans film. Med sann intensitet och inlevelse är det inte svårt att beröras av hans sammanbrott.
Ironiskt nog spelar Tuva Novotny återigen den person som får Persbrandt att öppna sig och känna glädje igen. Många av aktörerna dyker endast upp i korta nästan cameoliknande inhopp. Både Mikael Nyqvist och Fares Fares figurerar inte mer än en handfull minuter på duken sammanlagt. Medan vissa gör ett riktigt bra jobb ifrån verkar andra bara uppträda för sakens skull och inte för att ge så mycket till handlingen.
Om Dag och natt var en film om att inte ha blivit älskad är Bang Bang Orangutang en film om att hitta någon att älska. Det blir aldrig en romantisk film när Åke inte vet hur han ska hantera sina känslor och istället förstör för sig. På så sätt blir filmen varken upplyftande eller lustig. Men trots detta och genom effektfullt bildspråk vill man följa Åkes bergodalbana till slutet. Även om vi kan bli lite trötta på hans beteende. Tack vare en fenomenal insats av Persbrandt och Stahos hjärtliga approach så hålls filmen levande och blir en underhållande resa som har sina skavanker.
