En ung datanörd (Matthew Broderick), som sitter framför datorn hela dagarna får höra nys om ett par nya spel som ska släppas från ett mjukvaruföretag. Han bestämmer sig för att norpa åt sig dem innan de har släppts. Men i jakten på att få tag på den dator som har spelen råkar han istället komma in på något helt annat – ett spel på liv och död.
Wargames stretar åt två håll. Åt ena hållet så blir den allt mer ärrad av tidens slag för varje år som passerar. Åt andra hållet så blir den samtidigt allt mer aktuell då tekniken ständigt blir mer avancerad och tar över våra liv.
Spänningen är menad att byggas upp av det som händer på datorskärmarna, med faran från det dåvarande Sovjetunionen som bakgrund. Kalla kriget var fortfarande pågående när filmen gjordes. När vi ser på den idag så försvinner nästan all den spänningen. Datorerna i filmen är närmast ett skämt, och kalla kriget är långt förgånget. Istället får vi nu bortse från de faktorerna och vända oss mot budskapet. Ska vi gå så långt att vi lägger våra liv och vår värld i ”händerna” på datorer?
När Wargames släpptes för nära tjugo år sedan var filmen före sin tid. Många av de funktioner som datorerna utför var det allra senaste och vissa blev inte utvecklade förrän flera år senare. Hur detta kan komma sig beror på omsorgsfull research både under manusskrivandet samt under filmandet. Det kan vara en av förklaringarna till att Wargames fortfarande är en ljus stjärna på filmhimmeln. En annan förklaring kan vara manuset. Det är en tät historia, som försöker hålla sig inom de mest realistiska gränserna utan att tänja dem allt för mycket. Jag kan dock inte hålla med om den Oscarnomineringen som Walter K Parkes och Lawrence Lasker fick för sitt skrivande. Det finns en del taskig dialog, men Parkes och Lasker skyller på en tidigare författare som arbetade med manuset.
Matthew Broderick spelar här sin genombrottsroll – den unga datanörden David Lightman som är mer intresserad av datorer än skolan. Det är en trovärdig rolltolkning som han visar upp, men rollen har en svag punkt som dock inte har med skådespelandet att göra utan rekvisita. Hur fick Matthews roll tag på all den datorutrustning som han har på sitt rum? Kan såklart finnas ett logiskt och trovärdigt sätt, men den tilldelas tittaren aldrig.
Matthew Broderick gick senare vidare med filmer som trappade upp hans karriär ännu mer, Ladyhawke (1985) och Fira med Ferris (1986). Ally Sheedy spelar klasskompisen Jennifer, som han en dag drar hem för att imponera lite med sina datafärdigheter. Hennes roll känns äkta, och bjuder inte på larviga djupgående filosofisamtal. Ally Sheedy blev sedan en i Brat Pack-gänget, då hon spelade i Breakfast Club (1985) och St. Elmo’s Fire (1985). Tyvärr var hon även en av dem som efter det inte fick fart på sin karriär.
En liten kuriosa gäller den NORAD anläggning som förekommer i filmen. Regissören John Badham hade ingen aning om hur den verkliga såg ut, så de fick gissa sig fram till resultatet. När Badham sedan besökte NORAD flera år senare, såg han till sin överraskning att den nästan på pricken liknade den som han byggt till filmen!
Sedan Wargames har John Badham regisserat bl.a. de båda Spanarna-filmerna.
Då Wargames är ett självklart föremål för pinsamma tillbakablickar så lyckas den ändå hålla intresset uppe genom hela filmen. Den faller inte i de utstakade groparna, vilket beror på den tidigare nämnda djupgående research som gjordes. Därför kommer filmen att leva vidare ett tag till. Inte bara för datanördar utan för oss alla. Tanken att någonting vi själva konstruerat skulle vända sig emot oss blir som sagt allt mer aktuell. Men det är också en härlig rulle, som bjuder på både spänning och underhållning.
