Filmkultur

Bortom horisonten

Vi befinner oss i Kina vid utbrottet av revolutionen. Den engelska diplomaten Roger Conway är i full gång med att…

Vi befinner oss i Kina vid utbrottet av revolutionen. Den engelska diplomaten Roger Conway är i full gång med att få hem de resterande landsmännen från det krigshärjade landet. När han själv sätter sig i det sista planet med en handfull människor, vet han inte att planets kontroll tagits över av en okänd pilot som kommer föra dem till en plats de aldrig skulle ha drömt om existerat – Shangri La.

Frank Capra känns igen som en av de största amerikanska regissörerna genom filmhistorien, fastän han var född i Italien. Han hade sin personliga stil som vanligtvis innefattade att visa ”den amerikanska drömmen”. En munter och amerikansk stil som idag ses som ett så högst personligt tema för Capra att vi ofta gärna refererar till den, ibland dristar vi oss även att nämna termen ”Capra-esque”. Filmer som Mr. Smith goes to Washington (1939) och Livet är underbart (1946) är odödliga filmklassiker, men Bortom Horisonten, som bygger på James Hiltons roman, är ett undantag från hans övriga verk genom att frångå hans tidigare stil och istället vara ett pacifistisk äventyrsdrama.

Jag finner en äkthet i dessa gamla filmer där de förlitade sig på scenografi, rekvisita och statister, inte animationer och dåliga effekter. Att se detta gamla fantasy äventyr av Frank Capra, så känns det långväga från dagens menlösa fantasy pastischer där det huvudsakliga målet tycks vara att få konsumenterna att imponeras över hur påhittiga saker och färgglada bilder de klurat fram. Bortom Horisonten är framförallt en budskapsfilm. Att sedan hamna i det legendariska landet Shangri La, en kuliss som vid sin tid betraktades som det bästa som byggts i Hollywood för sin detaljrikedom och storlek, tillfredställer min fantasi med glädje. Filmen belönades med två Oscars för Bästa Scenografi och Bästa Klippning.
Historien är förvånansvärt välskriven, vilket starkast märks på frånvaron av klyschor gällande könsroller och patriotism. Kvinnorna må ha en mindre roll i filmen, men de har skrivits med mer respekt. Dialogerna känns mer realistiska, och karaktärerna utvecklas trovärdigare.

Historien om Bortom Horisonten är nästan lika fascinerande som den om Shangri La. När filmen premierade 1937 spelade den 132 minuter. Succén blev medelmåttig, något som inte uppskattades när produktionskostnaden uppgått till tre gånger så stor som en vanlig Columbia film. Sagan väcktes åter till liv 1942 av president Eisenhower, som i sitt svar gällande vart de amerikanska attackplanen som bombat Tokyo flugit ifrån, med ett leende svarade ”Shangri La”. Filmbolaget såg sin chans och släppte filmen, under den nya titeln ”Lost Horizon of Shangri La”, samt klippt ned den till en längd av 106 min för att få bort det pacifistiska budskapet som inte passade under dessa krigstider. Sedan 60-talet har det därför pågått en jakt efter dessa förlorade minuter, då även fler nedklippningar gjorts under de tidiga åren, tills American Film Institute 1999 kunde släppa den restaurerade versionen på 128 min.

Ronald Colman är ett ”nytt” ansikte för mig, men imponerade starkt som den brittiske pacifisten Robert Conway. Han påminner mig om David Niven, som faktiskt föreslogs för rollen som Roberts bror George Conway. Att välja John Howard istället tycks smått udda när han är amerikan och som heller inte försöker tala med en brittisk accent bortsett från ett par repliker i sina första scener. Men på nåt sätt fungerar det nästan bättre att se en amerikan hätskt förkasta detta utopia, med sin trångsynthet och begär efter status. För filmen är ett, självklart lite naivt, budskap om att visa vänlighet och att vara nöjd med det man har. Istället för livets ständiga jakt på status, gläd dig åt det du har – var en vän, inte en fiende.

Filmens brister lever tyvärr dels ur dess tragiska historia, genom klippningar har en del karaktärsstyrkande scener försvunnit. I den restaurerade versionen är några av dem ersatta med fotomontage mot ett ljudspår. Till visst del hjälper detta, frågan är emellertid om den visuella delen av de scenerna verkligen skulle räckt, för fastän dess välskrivna manus imponerar så känns filmen inte helt fullkomlig. Lite mer kunde ha visats av de olika karaktärernas omvärderingar. Speciellt brodern George. Snedsteget, eller snarare, saknaden av dessa små yttringar borttar inte faktumet att Bortom Horisonten är en klassiker som klarar sig in i dag mot tidens tand genom dess odödliga budskap.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen