Tänk er att man korsar science fiction med Terror på Elm Street (1984). Så skulle nämligen Dreamscape bäst kunna beskrivas som. Dennis Quaid spelar det vuxna underbarnet Alex Gardner som med sina telepatiska förmågor var ett stjärnobjekt för forskning tills han försvann vid arton års ålder. Många år senare letas han upp för att med sina förmågor vara delaktig i ett topphemligt forskningsprojekt där han ska lära sig att fysiskt ta sig in i andras drömmar och undermedvetna…
Dennis Quaid går helt enkelt inte att placera i en helseriös strikt roll. För så fort han drar på sitt flin bryts alla barriärer och han ser bara finurlig ut. Därför se hellre 24-timmarsjakten (1987) eller Rätta virket (1983) där hans smil kommer bättre tillrätta. Annars fungerar han fullt kapabelt när filmen inte tar sig själv på så stort allvar. Men vad Dreamscape främst lider av är brist på en vettig antagonist och en dragkraft i handlingen. En direkt fråga på varför man utför dessa experiment besvaras av Max von Sydows karaktär Dr. Paul Novotny med: ”I’m doing this because no one have ever done this before. No one has ever conceived of doing it before. The simple fact is, I’m doing it because it is exciting.” Inte mycket att stoppa i säcken alltså. Lägg där till att vi får vänta en dryga timme på att intrigen ska byggas upp tillräckligt för att introducera någon form av bad guy, så saknas det alldeles för länge en handling att få grepp om. Vart är filmen på väg och vad vill den utge sig för att vara? Frågor som vi sedermera får svar på men som vi fått vänta alldeles för länge på. Att Alex psykiska egenskaper inte används mer i filmen är något man också lämnas att fundera över. Men förbisett de två tidigare nämnda bristerna så är Dreamscape inte minst en intressant 80-tals kuriositet. Allt där personer kopplas ihop med datorer låter intressant i mina öron. Science fiction-inslagen är även mer lyckade än den politiska sidointrigen som avslutar filmen. Det finns också utrymme för både spänning och romantik.
Bortsett från Quaid och von Sydow som båda inte gör något som sticker ut i deras resuméer får vi även se fru Spielberg, Kate Capshaw, som för alltid kommer vara mest känd för sin hysteriska roll i Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984). Sedan får vi inte glömma den gamle Edelweiss-sångaren Christopher Plummer som skum politiker.
Den markanta syntmusiken påminner en starkt om vilket årtionde som filmen gjordes under medan effekterna är varken i hög- eller lågbudgetklass, men man lämnas ändå med en helhetskänsla av att premissen kunde ha utförts bättre. Detta till trots är det just special effekterna som är behållningen i denna föregångare till The Cell (2000). Fighter i andras undermedvetna och ödlemänniskor är inte något man får se i varje film. För även om slutresultatet kanske inte är häpnadsväckande så bygger filmen på en premiss som ger valuta för pengarna, om inte kostnaden ligger allt för högt dvs. Dreamscape är helt enkelt en science fiction thriller som lämnar lite att önska.
