Filmkultur

French Connection

År 1962 blev poliserna Eddie ”Popeye” Egan och hans partner Sonny ”Cloudy” Grosso vida berömda när de efter en tre…

År 1962 blev poliserna Eddie ”Popeye” Egan och hans partner Sonny ”Cloudy” Grosso vida berömda när de efter en tre år lång spaning slog till och fångade den största lasten heroin i amerikansk historia. Allt hade börjat när de två fått syn på när maffia ynglingen Pasquale ”Patsy” Fuca en kväll slösat vilt omkring sig på klubben Copacabana. Efter lång spaning så ledde han dem tillslut till korsikanen Jean Jehan som genom en känd fransk tv-stjärna, Jacques Angelvin, var på väg att smuggla in heroin värt 90 miljoner dollar på gatan in i USA.
Fallet blev känt som ”The French Connection”, och en bok med samma namn släpptes ett par år senare av Robin Moore som ökade haussen kring händelsen. Det var boken som blev startskottet för vad som skulle komma att bli en av de bästa polisfilmerna någonsin.

Filmen French Connection har delvis uppdiktats för att bättre passa filmformatet. Namnen på de inblandande har ändrats. De två huvudrollskaraktärerna heter här Jimmy Doyle och Buddy Russo, men kallas fortfarande vid samma smeknamn. Vi får följa hur de båda New York-poliserna försöker sätta dit den internationella ligan som sysslar med narkotikasmuggling.
Istället för att försöka göra en tidstrogen film valde den unga regissören William Friedkin att låta historien utspelas i nutid. Friedkin hade en bakgrund som dokumentärfilmare och ville överföra den formen av realism till spelfilmen. Genom att använda handkamera, som ger en skakig effekt, zoomar istället för stilistiska kameraåkningar och genom att ”stjäla” scener, gömma kameran och låta aktörerna spela ut utan att allmänheten omkring vet om det, gav han filmen en stark grynig realism som tidigare varit frånvarande från spelfilmsmediet. På så sätt kom French Connection att markera inträdet av den nya amerikanska filmvågen – New Hollywood, där regissörens roll gavs större vikt medan den klassiska filmens konventioner gicks ifrån.

Jimmy ”Popeye” Doyle gestaltas av Gene Hackman som här kanske gör den bästa rollprestationen i sin karriär. Som minne fick han en välförtjänt Oscarsstatyett för bästa manliga huvudroll. Han repriserade sedan rollen som Popeye i den fullt uppdiktade uppföljaren French Connection II (1975) av John Frankenheimer som även den är en riktigt bra film. Popeyes partner ”Cloudy” spelas av Roy Scheider som kom att bli ett hett namn på 70-talet med filmer som Hajen (1975) och Maratonmannen (1976). Men när French Connection släpptes hade varken Gene Hackman eller Roy Scheider slagit igenom än. De båda detektiver som filmen baseras på, Eddie ”Popeye” Egan och Sonny ”Cloudy” Grosso, kan ses i två små biroller. Egan spelar nämligen sin egen chef i filmen. När valet kom till vem som skulle spela den franske smugglaren, i filmen kallad Alain Charnier, hamnade det på spanjoren Fernando Rey. Av misstag! Friedkin hade egentligen velat en annan aktör men ändrade sig sedan när han såg hur han kunde ställa Fernandos eleganta gentlemannautstrålning mot Hackmans burdusa polis. Denna konstrast gör han mest märkbar i den exceptionellt välregisserade scenen där Hackman står ute i vintervädret och spanar på Rey som sitter och äter en god middag inne i värmen.

Tio år efter att det verkliga fallet fått sitt avslut öste det mer beröm över fallet när French Connection fick ta emot fem statyetter av åtta möjliga på Oscarsgalan, för bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa foto och bästa klippning. 32 årige William Friedkin blev en wunderkind i Hollywood och den yngste regissören att vinna en Oscar för Bästa regi. Han tog sedan världen med lika stor storm två år senare med skräckklassikern Exorcisten (1973). Friedkin är känd för att vara en väldigt provokativ människa och det blev ett par dunster mellan honom och bl.a. Hackman under inspelningen. Anekdoterna om hans egenartiga registil skulle bli fler efter Exorcisten.

French Connection är känd för att innehålla en biljakt som slår det mest i den vägen.
Producenten Philip D’Antoni hade ett krav på filmen. Den skulle ha en biljakt som skulle slå vad som då redan kallades för den främsta biljakten i filmhistorien i D’Antonis tidigare produktion Bullitt (1968) där Steve McQueen gasat på i sin Ford Mustang. Idag räknas båda som jämlikar, och många har försökt att efterapa den gastkramande jakten när Hackman försöker hinna ikapp ett tåg.

Tempot är förrädiskt långsamt men det ser jag som ett viktigt grepp. Nu handlar det nämligen om en polisfilm där vi får se hur det långtråkiga arbetet går tillväga. Ändlösa dagar av spaning och jakt efter ledtrådar som ofta inte leder någonvart. Realismen är stark, där den skakiga bilden och iakttagande kameralinsen ger ett grynigt men ändå stilfullt foto. Sättet Friedkin valde att avsluta filmen på är pricken över i:et och ger filmen en större känsla av djup. Realism, foto, utomordentligt skådespeleri och en biljakt som heter duga. French Connection är en klassisk polisfilm som är snudd på mästerverk.

Betyg 10

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen