Filmkultur

Bubba Ho-Tep

Efter en novell av Joe R. Lansdale har manusförfattaren och regissören Don Coscarelli adapterat Bubba Ho-Tep och på så sätt…

Efter en novell av Joe R. Lansdale har manusförfattaren och regissören Don Coscarelli adapterat Bubba Ho-Tep och på så sätt skapat en av de senare årens mest omryktade och kritikerrosade independentfilmer, som blixtsnabbt fått epitetet kultfilm efter att med entusiasm och stående ovationer mottagits på sin världspremiär juni 2002. Av budgetskäl trycktes filmen från början bara upp i sex exemplar som sedan dess åkt på turné runt om i USA och Kanada, och fortfarande gör, samtidigt som den samlar på sig en allt större fankrets för varje anhalt den stannar på.
Nu har den äntligen släppts på den digitala mångsidiga discen för alla att skåda Bruce Campbell i huvudrollen som en sjuttio plus Elvis Presley som lever på ett ålderdomshem i Mud Creek, Texas. (Fastän hans sjuksystrar försöker få honom att förstå att han bara är en Elvis imitatör). En av sina vänner på hemmet är gamle mörkhyade Jack, spelad av Ossie Davis, som påstår sig vara den amerikanska presidenten John F. Kennedy. Efter ett par plötsliga dödsfall på hemmet får de stifta bekantskap med den återuppväckta mumien Bubba Ho-tep, iklädd cowboyhatt, som själsugande traskar omkring på deras åldershem.

Med en så originell och hysterisk handling är det inte konstigt att bara vid nämnandet klassa den som en omedelbar kultfilm, men det hjälper inte att bara ha en originell handling, Bubba Ho-Tep är också en snyggt inpackad, stilfull och förnämligt agerad skräckhybrid. Inte bara det, filmen bokstavligen dryper av underbara repliker.
I rollen som den åldrande Elvis gör Bruce Campbell sitt bästa framträdande någonsin! Ingen annan skulle ha klarat av att framföra rollen på samma coola och älskvärda manér, inte heller har vi sett Campbell agera lika bra under hela hans skådespelarkarriär. Ossie Davis som Jack a.k.a. John F. Kennedy är även störtskön med en hjärna utbytt mot en påse sand.
Ett par år tillbaka i tiden gjorde regissören Don Coscarelli en av de främsta fantasy äventyren, The Beastmaster (1982), sedan dess har endast släppt uppföljare i sin skräckfilmsserie Phantasm med ett par års mellanrum.

I den genremix som Bubba Ho-Tep är pendlar känslorna fram och tillbaka. Stundvis är filmen väldigt emotionell samtidigt som den är hysterisk. Elvis inre monologer vittnar om en tragikomisk självmedveten åldring som både får en att känna sympati och att skratta. Humorn är ruskigt kul om man inte tappar bort den i den för vissa kanske förrådande stämningen, lång väg från den vulgära uppenbara komiken i dagens amerikanska pajar och Austin Powers, utan en skön, absurd (och inte minst cool) historia med hysteriska monologer/dialoger.

Inte minst är fotot imponerande, vari vi får ta del av moderna klippmetoder, snabba flashbacks, och surrealistiska scenarion. Med innovativ touche skapar Coscarelli och sin fotograf lika härligt stämningsfulla bilder som historien är originell.
Ljudeffekterna är exemplariska. När ljudet allena lyckas skrämma upp oss utan att vi egentligen aldrig får se något är det lyckat. En teknik som dagens genrefilmer totalt missat.
Som ren skräckfilm fungerar den inte, med en mumie som inte ger allt för många kalla kårar fastän den är värd att nämna i effektsammanhang. Inga CGI (datoranimationer) här inte, utan gammal hederlig makeup som ger större effekt än CGI någonsin skulle ha gjort, se bara på Mumien (1999).
Musiken av Brian Tyler hjälper effektivt till att sätta en rysligt träffsäker ton med ett spänningsframkallande och rockande ljudspår.

Don Coscarelli må vara en mästare på lågbudget filmande, vilket är det minsta man kan säga när han med minimum budget lyckas få sina filmer att se lika välgjorda ut som en studiofilm, men han lyckas inte på alla hörn och vrår att få till galafinalen. Många hade nog förväntat sig mer ”kick-ass” från denna film med tanke på handling och Bruce Campbell i huvudrollen, självfallet mest känd för sin roll som Ash i Evil Dead-Trilogin. Finalen får inte till allt man önskar sig, fastän om man skrapar av sina krav på mastodontslut så märker man nog att slutet är rätt säkert ändå.
Att en sådan independentfilm lyckas göra så mycket väsen av sig, vara en sådan välgjord produktion och sedan visa sig vara en så häftig (originell!) rulle kan inte annat än förklara hur Bubba Ho-Tep blivit 2003 års ultimata kultfilm.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen