Triumfens ögonblick

|

Under Oscarsgalan 1982 överraskades både filmkritiker och tittare när priserna för de mest prestigefyllda kategorierna började delas ut. Statyett efter statyett roffade sig den brittiska löparsagan Triumfens Ögonblick åt sig, mitt framför näsan på Steven Spielbergs Jakten på den försvunna skatten och Warren Beattys Reds. Totalt blev det fyra skinande statyetter att ställa på hyllan, bl.a. för Bästa Film. Regin stod debutanten Hugh Hudson för, vars karriär tyvärr aldrig kom längre än såhär, och efter Greystoke (1984) försvann han snabbt.
Triumfens Ögonblick baserar sig på verkliga händelser från början av vårt förra sekel. Platsen är hjärtat av snobbiga England, Cambridge, samt i Skottlands högländer. Filmen handlar om två löpare, juden Harold Abrahams som är första års studerande på Cambridge, och Eric Liddell, en trogen skotte som tror djupt på kyrkan och Guds lärdomar. Vi får följa hur de lever sina liv fram till de Olympiska Spelen i Paris 1924.

Att följa ett par löpare i två timmar vore nästan ämnad att bli en seg långtråkig historia. Då blir jag istället lyckligt överraskad att så inte var fallet. Fastän den använder sig av ett långsamt tempo så förloras inte intresset för historien. En hel del tack till de lyckade miljöerna, som är oerhört realistiska och tidstrogna, mycket för att Englands landsbygd varit orörd det senaste seklet. Filmen fick även en statyett för Bästa Kostym, vilket den är mer än väl värd. Filmen är även ett bra exempel på samtidens aristokrati och etniska uteslutningar.

Ett intressant dramaturgiskt ingrepp som Triumfens Ögonblick belevats med är dess karaktärsintroduceringar. Vi är vana med att få en direkt och klar uppfattning om vem eller vilka som styr ekipaget. Jag erkänner att man blivit rätt bortskämd med detta att inte behöva leta efter huvudpersonen. I Triumfens Ögonblick låter de det smälta in under filmens gång, men även när filmen går mot sitt slut är bilden inte fullkomligt klar. Vi vet vilka de är nu, men de har aldrig ställts på en piedestal framför oss. För mig resulterar denna okoncentration att filmen istället för att framhålla individerna blir det en närmast dokumentärisk saga. En berättelse om män som genom sina olika sorters kärlek för löpning överträffade sina mål och vann sitt eget godkännande. En berättelse om inspiration och den mänskliga viljans triumf.
Men detta skulle de aldrig ha lyckats med om de inte använt sig av okända skådespelare. Ben Cross som spelar Harold M. Abrahams, var ett namn i början på 80-talet när denna film kom, men är nu nästan helt bortglömd. Skotska missionären Eric Liddell spelas av Ian Charleson (dog 1990 av AIDS), med en sådan naturlig charm och distans, som tillsammans med resten av ensemblen, förstärker sagan. Värt att nämna är Ian Holm, i dessa dagar mera känd som Bilbo i Sagan om ringen-filmerna, men som också gjort suveräna roller i Brazil (1985) och Alien (1979). Ian Holm blev Oscarnominerad för sin roll som tränaren Sam Mussabini, men förlorade den till sin medspelare John Gielgud, som vann den för sitt agerande i Dudley Moores Arthur.

Bildkompositionen i filmen är fantastisk. I löparscenerna är dem bedårande att skåda. Men det som gör dem så genialiska är den underbara statyettbelönade musiken av Vangelis, som är filmens verkliga skatt. Jag har sällan hört sådan vacker musik som Triumfens Ögonblicks öppningsmusik. Efter bara en halvminut in i filmen får jag en klump i halsen. ”Chariots of Fire”, vilket är filmens originaltitel, är en komponering som vi nog alla hört tidigare men aldrig vetat vart musiken hade sitt ursprung. Vangelis lyckas ingjuta känslan att detta är mer än bara en film. Detta är en sann historia med sanna känslor och sanna människor.

Att använda sig av de två ingrepp som jag tidigare berömde; ingen spotlight på huvudkaraktärerna samt okända skådespelare, kan för vissa också ta bort intresset från filmen vilket istället kan resultera i att den blir riktigt långdragen. Jag ser inte detta som en brist i filmen, utan att Triumfens Ögonblick möjligtvis inte faller i allas smak. För mig så är detta en klassiker, som genom sin sanna berättelse om tro, målmedvetenhet och vilja gör det till en känslosam seglivad saga. Vangelis musik – gör den odödlig.

Betyg 10

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.