Kinesisk folklore: om en man dör långt hemifrån, måste hans familj leja en munk som får liket på fötter igen. Därefter hoppar de hem för att bli begravt.
Två år efter Jamie Uys succéfyllda uppföljare Gudarna måste vara tokiga II, kom den första av tre uppföljare som filmades på kantonesiska av Hong Kongfilmmakare. N!Xau hade varit populärast i östra Asien, nu var Hong Kong den filmindustri som fortfarande omfamnade honom efter att Gudarna-sjukan domnat av.
Gudarna måste vara tokiga III har genom sitt nya ursprung fått en underlig vitamininjektion av Hong Kong traditioner, då handlingen är något som är bland det konstigaste som mixats upp, eller vad sägs om – bushmän, Kung Fu, vampyrer, voodoo, Bruce Lee och Afrika. Detta har sprungits ur att Hong Kong här försökte sammansvetsa två populära filmserier – Gudarna måste vara tokiga och de inhemska Mr. Vampire filmerna. Varifrån kommer skådespelaren Lam Ching-Ying och hela historien om hoppande vampyrer, som faktiskt är en del av kinesisk mytologi.
Taoist prästen Master HiSing (Lam Ching-Ying) har fått i uppdrag av Leos (Sam Christopher Chow) familj att hämta hem en gammal förfader genom att återuppväcka honom. På hemvägen råkar de ut för problem och hamnar mitt i bushen där bushmännen tar vampyrsläktingen för en Gud, medan Master HiSing och Leo har alla problem att hitta honom igen.
Både värt att veta och intressant för den som vill förstå filmen lite bättre är att som tidigare nämnt är filmen inspelad på kantonesiska, med inhemska berättarröster av Ng Man Tat och Stephen Chow (en man som står bakom komikklassiker som God of Cookery och senast internationella succén Shaolin Soccer). I den internationella versionen som oftast går just under namnet Gudarna måste vara tokiga III, versionen som går att köpa i Sverige, är filmen dubbad till engelska, av passande röster måste jag säga. Inte bara det, bushmannen N!Xaus röst var i original Hong Kong version dubbad till kantonesiska, men i denna version så ljuder hans riktiga stämma som vi kärt känner igen med dess egendomliga klickande ljud. Sist men inte minst så har de kinesiska berättarna ersätts av gamle Paddy O’Byrne som så briljant ledsagade oss genom de två första delarna i serien. Genom dessa förändringar kan det kanske inte alltid vara så lätt att inse vem som gjorde filmen från början men för oss fans av serien så har de gjort filmen så oerhört mycket bättre.
Den odubbade versionen som säljs internationellt går oftast under namnet Crazy Safari, men mycket går förlorat där det ofta saknas undertext till allt vad berättarrösterna säger samt till bushmännens dialoger.
Jamie Uys var produktionskonsult och enligt IMDb även medfotograf. Vilket kan förklara det hackiga bildspråket som påminner om Uys egen i Gudarna måste vara tokiga. En av bristerna ligger således i bildspråket och klippningen. Bilder stannas upp, går fram och tillbaka, klippen hackas fram. En del härrör säkerligen från Uys men även från det bildspråk som är vanligt i HK produktioner. Brist nummer två: De vita aktörerna i filmen är hemska.
Varför de ens brytt sig om att gräva upp dessa aktörer förstår man inte. Fast jag skakar igenkännande på huvudet när jag sett denna röda tråd av usla vita aktörer som brukar förekomma i dessa östasiatiska rullar. Det är en annan sorts agerande och humor.
Till skillnad från de satiriska föregångarna så är trean en ren komedi. En underlig blandning av genrer är det allt, och filmen är i alla avseenden en underhållande historia. Många knäppa och roliga skämt och slapstick situationer. Inte minst innehåller upplösningen en oerhört rolig scen. Når inte upp till samma klass som numero ett och två gör den inte. Men både för anhängare av bushmannen och kung fu- filmer finns det mycken humor att hämta här. See it.
Ännu två uppföljare kom att släppas av Hong Kongs drömfabrik; Crazy Hong Kong som går att få tag på i Sverige under namnet Gudarna måste vara tokiga 4 (1993), en bedrövlig historia som man definitivt ska akta sig för, samt The Gods must be funny in China (1994).
